Studenten del 1

Galet hur kort tid det gått, galet hur mycket jag redan saknar dessa brudarna. Ugh, jag tror mitt hjärta blöder. 

På champagnefrukosten mådde man.

 På fotograferingen mådde man.

I klassrummet mådde man.


Kolla bara på oss hur lyckliga vi alla var. Vi spenderade vårt sista dygn som klasskompisar tillsammans på bästa möjliga sätt. Såhär i efterhand är jag så jävla glad för allt, tänk om Sabina och jag inte hade varit spontana och valt denna linjen. Inte hade jag väl någonsin kunnat tro att jag skulle längta till skolan vartenda lov eller gråta när sommarlovet började för att jag ville tillbaka. De har jag gjort, mer än en gång. Inte hade jag väl heller kunnat tro att jag skulle träffa så många människor som idag betyder så galet mycket för mig, inte heller hade jag väl kunnat tro att allting till slut skulle lösa sig.

Bästaste HVFLO!

Wow, har så mycket att berätta för er. Ligger lite efter med uppdateringen här och har på så sätt missat att berätta om en massa galna grejer som hänt i mitt liv.

Ni vet, det hela började med att jag fick den där förkylningen som alla hade. Blev aldrig riktigt frisk ifrån den och fick en helt extrem hosta. Slutade med att jag hostade sönder ett revben och var typ döende. MEN, vem har tid att vara trasig och sjuk när man ska åka till London!? inte jag i alla fall. Ignorera smärtan och att sätta sig på planet kändes som en extremt bra idé, och det var det också. Ångrar inte en sekund att jag yoloade och hakade på när jag såg att en helt random människa frågade på instagram om någon ville följa med till London. Vem gör ens sånt? vem är så dum att den hakar på något sånt? Vilka personer är så dumma att de faktiskt genomför en sån resa!?
Svar: Ascoola Hustlers.

Resan var så sjukt bra och trots att jag med jämna mellanrum visade upp min Bitch-Mat sida så kom vi alla så sjukt bra överens och hela resan kändes bara så naturligt. Allt flöt på bra och vi gjorde inga jättemissar.... Förutom då att vi råkade hamna och bo i Londons knark kvarter de första nätterna vi sov där och att vi höll på att bli rånade när vi var på matjakt på kvällen eller det faktumet att vi höll på att bli magsjuka bara av att kolla på de matställena som fanns i närheten.

Den efterlängtade konsertdagen kom äntligen och vi bestämde oss för att stå ute. I London. Klockan halv fem på morgonen och köa i 12,5 timmar innan konserten ens började :)). Om det var värt det? Absolut. Om det kändes som om att det skulle vara värt det när man stod där och frös fötterna av sig medan man såg alla Hilton gäster sitta inne och gotta sig i värmen? Inte en chans, men att hitta fleecestrumpor inne i en halvtattig LIDL butik gjorde så att dagen kändes lite lättare att klara av, det och tanken på att vi hade massor av vittbröd och nutella att äta under dagen. Helt seriöst alltså, vittbröd och nutella är fett underskattat. Vi hade inte kommit levande tillbaka till Sverige om det inte hade vart för allt bröd, nutella och all den konstiga och egentligen ganska äckliga chokladen vi tryckte i oss. Vi stod så gott som längst fram på vår sida av kön och kom därför in och fick sjukt bra platser.  Såg Josh från YMAS bli överfallen av en halv kö för att ta en bild, tog kort på Adam Elmakias när han tog kort på oss, ÄR FUCKING MED  PÅ FLERA STÄLLEN I ADAM ELMAKIAS KAMERA, står och vinkar samt gör en dubbelhaka när Zack fucking Merricks föräldrar står och tar kort/filmar kön utanför arenan :)träffade en Alex Gaskarth look-a-like och hänge lite med....på honom under något av förbanden. Grät mig igenom Neck Deeps framträdande pga publiken blev helt galen och att knuffas fram och tillbaka med ett brutet revben var helt hemskt. Jag hade SÅ ont, jag led SÅ mycket. Som tur var så hade jag Sanna på ena sidan som gjorde sitt allra bästa för att ge mig så lite knuffar som möjligt och så hade jag A.G look-a-liken på andra och han hjälpte mig också, om det var frivilligt eller för att jag klamrade fast mig i hans arm och typ vägrade släppa honom på en halvtimme vet jag inte.. men så var det i alla fall.

All time low började att spela och alla smärtor var plötsligt som bortblåsta. De healade mig tillfälligt och fick mig i extas. Dock så valde Sanna och jag att lämna våra platser och ta oss ut mot kanten. Sjukt bra val ändå, hade en ordningsvakt som hela tiden såg till att mitt vattenglas var påfyllt med iskallt vatten samt att jag hade extremt bra utsikt över scenen där jag stod, inga huvuden i vägen och jag var fortfarande inom en 25meters gräns från Jack. Vilket innebär typ att om jag ville så skulle jag typ kunnat ramma alla människor i publiken, slagit ner ordningsvakterna, hoppat upp på scenen, förklarat min kärlek för Jack, fått honom att inse att han nog älskar mig också och sen rymmer vi bort till Neverland där vi gifter oss. Fin historia att berätta för barnen ändå! Gjorde dock inte detta för har tappat så mycket kraft i sidan pga revbenet så hade ju vart lite jobbigt om jag bara kom halvvägs upp innan någon övermannade mig.
Konserten var grym. Alltså verkligen grym. Den var så värd all väntan, alla hundra dagar, alla iskalla timmar i kön och alla nära döden upplevelser. Jag skulle inte tveka en minut på att göra om det om jag fick.
Vi tog oss med nöd och näppe tillbaka till vårt "hotell" i knark kvarterna, det var nästan så att jag fick bära Josefin och Sanna på ryggen. Men vi made it. Vi kom tillbaka till "säkerheten" och Josefin kunde äntligen få sitt spraybalsam. Har nog aldrig sett en sån lycka i någons ögon eller hört lyckan så tydligt i någons tonfall som när vi kom tillbaka och det första hon utbrister är "ÅH MITT SPRAYBALSAM!" vi andra prioriterade vatten, sömn och överlevnad. Men inte Josefin..spraybalsamet var det viktiga att komma tillbaka till...vem vill dö i Londons mörka delar med en tova i håret liksom?? Inte vi i alla fall.

Dagen efter packade vi ihop oss och kunde med lite sorg i hjärtat checka ut från vårt extremt ofräscha och kameraövervakade rum. Vi lyckades ta oss tillbaka till Oxford street (alltså till de finare delarna av staden igen), satt på tuben och sjöng en basversion utav Remembering Sunday. Hittade en mataffär som sålde FRUKTSALLAD och grät lite av lycka över vårt fynd. Köpte på oss litervis med dricka och CHIPSBJÖRNAR, har aldrig vart med om något bättre än de där chipsbjörnarna. Hittade en halvsliskig park där vi bestämde oss för att slå läger och äta vår fruktsallad....och dricka allt vi hittade..och bli kompis med varenda fågel som kom. Ulla-Magnus (englands duv version av Conchita wurst) gjorde sitt bästa för att Bertrud skulle återgå till den ljusa sidan och sluta hänga med "de tuffa gänget". Hon lyckades inte, Bertrud är forever lost to the dark side.
Försökte att hitta vägen till vårt sista hotell och alltså, egentligen var det inte så svårt men det tog oss i stort sett hela dagen och det krävdes att Bitch-Mat skulle behöva komma fram och överge sitt resesällskap och fortsätta att vandra ensam ute i Londons ödemark medan de andra försökte att förstå vart vi skulle. Alltså det lyckoskriket jag gjorde när jag såg att det stod rätt namn på skylten i vägkanten, har aldrig känt så innan. Ville helst av allt bara slänga ifrån mig väskan och springa fram och krama skylten. Men det gjorde jag inte, för det hade ju vart konstigt.
Tog oss in på rummet vilket var i toppklass jämfört med allt vi haft innan. Kände mig nästan lite kunglig när jag gick in i rummet, mobilen anslöt till hotellets WIFI, det var städat och jag visste att det fanns riktig mat i restaurangen. Vi gick och åt, SPAGETTI MED FUCKING KÖTTFÄRSSÅS OCH DET VAR SÅ JÄVLA GOTT FÖR DET VAR DEN FÖRSTA MAT VI ÄTIT PÅ TYP FYRA DAGAR. Till det drack vi, resan till ära - Stella.
När maten avnjutits, törsten var släkt och vi hade lyckats skämma ut oss för alla som var innanför hotellets väggar så gick vi tillbaka och dränkte resten av våra sorger i flaskvatten och chipsbjörnar. Oh those chipsbjörnar, vad jag saknar dem. Tidigt morgonen efter var det dags att bege oss till flygplatsen för att avsluta resan. Sjukt var jag är glad att vi gjorde det. Att få se bandet, att få nya vänner för livet, att bara ha så galet jävla kul och YOLOA genom halva London. Som sagt skulle jag inte tveka en sekund på att göra om det om jag kunde.  TACK så jävla mycket brudar, ni är bäst och jag längtar tills STD2 och STD - the hustler version kommer ut så att vi kan reunioniona (ja det är ett ord) oss och chilla gääälet på livet igen.


blev ett väldigt långt inlägg så fortsätter att berätta i ett annat lite senare idag! pussåkraaam

här hade vi fått i oss både fruktsallad och litervis med vatten. Ni ser ju bara på oss hur glada vi är pga det.

I'm more than a bird

I'm more than a plane

I'm a birdplane

I'm a birdplane

 A motherfucking birdplane

Saknar han den där, min broder från en annan moder.

Jag saknar att ha den där personen som är så himla lik mig på både personlighet och utseende. Jag saknar känslan av att bara sitta och skratta för att folk blandade ihop oss, jag menar...vi var ju inte sååå lika...

Jag har alltid velat ha en tvilling, jag hade en tvilling. Jag saknar det.
Jag hatar att vi inte ens kan hälsa på varandra när vi träffas. Jag hatar de där blickarna som utbyts istället för ord. Jag hatar när man står bara några meter ifrån varandra men istället för att prata med varandra så stirrar man ner i sin telefon för att ingen vet om man ska börja prata eller vad man ska säga. Jag hatar att allt bara blev så jävla dumt. Jag hatar att jag inte har kvar min bror.

Ibland, typ kvällar som den här funderar jag på hur fan det kunde bli som det blev. Det är så jävla tragiskt att två personer som hade så kul tillsammans inte ens tittar på varandra längre. Båda har nya liv, båda har ändrats så mycket på både utseende och personlighet. Tittar man på oss nu så finns det inte ett spår av hur lika vi en gång var och folk skulle aldrig heller förstå.

Jag sörjer detta, jag sörjer min bror för att den personen som jag kände då. Som jag hade så jävla kul med inte finns längre. Det är en annan person i hans kropp. Det är fel, ingenting stämmer längre.

Best friends? More like siblings.

Att gå runt med en otäck känsla i kroppen hela tiden, att aldrig riktigt veta hur man ska reagera att känna sig försvarslös och att inte kunna göra någonting, det är så det känns att vara livrädd för att sin bästa vän ska dö. Jag är livrädd för att en dag vakna upp och få ett samtal eller läsa ett sms från dennes föräldrar. Jag är så trött på att hela tiden behöva känna att det är mitt ansvar att kolla så att personen vaknat på morgonen. Jag har tagit på mig alldeles för stort ansvar för detta men jag bryr mig så mycket om denna människa och allt jag vill är att den ska må bra. Att veta att dennes problem är så svåra och att veta att ens bästa kompis kan kollapsa mitt framför ögonen på en är en så ruskigt läskig känsla. Jag vill inte ens vara själv längre med personen som vet så himla mycket om mig för att jag fruktar vad som kan hända.

Jag vet inte vad jag skulle göra om det hände något. Jag vill inte ens tänka tanken på att det skulle kunna hända något. Jag vet ingenting längre, jag är helt enkelt bara livrädd.

Vänner

You can count on me like one, two, three
I'll be there and I know when I need it
I can count on you like four, three, two
And you'll be there 'cause that's what friends 

Are supposed to do.

Kom på något som får mig på bättre humör. LOTR, vad annars lixom, ska starta första filmen om ett tag ska bara lyssna klart på den underbara musiken lite innan. Längtar tills the hobbit släpps, ska nörda den hela tiden. Tagga 335 dagar två tills del två släpps på svensk bio & 552 dagar kvar tills del tre släpps på svensk bio! längtar enormt mycket.

ryser så extremt när jag hör denna låten! ^

Detta är dock favorit låten där de sjunger! ^

och så självklart: 

Why hurt someone when you can have the smile instead

Detta blir säkert att vara det elfte inlägget jag skriver om just detta ämnet. Eftersom att jag nu går på gymnasiet har jag inte koll på vad som händer på Skansenskolan längre.Det är jävligt jobbigt eftersom att jag  under tre års tid har haft stenkoll på vad som har hänt i skolan. Det är inte de att jag bryr mig om vad som händer i alla klasserna eller vad personerna som går på skolan gör på sin fritid, det skiter jag fullständigt i. Det som stör mig är att jag vet att det sker så mycket mobbning och trakasserier på personerna i särskola klassen.

Alltså seriöst. Alla skriver massa om att de blir mobbade och att de mår så dåligt för saker som händer på skolan. Men jag vet, att ni som skriver att ni blir mobbade trycker ner andra som inte kan försvara sig så extremt att de kommer hem och är ledsna. Varför trycker man ner och sänker självförtroendet på någon som inte kan skydda sig till hundra procent? Är det för att det känns bättre? Känner ni att ni har makt? Känner ni er stora, tuffa,coola  när ni sårar andra människor? Ni som skriver att ni blir mobbade men själva gör exakt samma sak mot de som är annorlunda, varför? Ni om några borde ju verkligen veta hur de känns att bli nertryckt, hur det känns att få höra elaka kommentarer eller att folk skrattar åt en. Varför gör ni exakt samma saker själva då? Det är bara så patetiskt.

Mobbning har alltid funnits och kommer alltid att finnas, det är sånt man får ta och acceptera. Det är jävligt svårt och jobbigt men människor är så jävla dumma i huvudet att de inte vet hur man ska bete sig. Men det är så jävla sjukt att människor ska behöva komma hem och ha ont i magen för att folk retar dem. Ska man verkligen behöva komma hem och vara ledsen för att människor inte kan respektera att man är annorlunda, att alla inte är likadana. Världen behöver annorlunda människor för hur i helvete skulle världen vara om alla var likadana. Tänk ifall det bara var en värld fylld med människor som är som jag, de skulle ju inte gå.,om alla var som jag skulle världen ha gått under för flera år sedan. Eller tänk ifall världen bara skulle bestå av små kopior av dig, tänk dig själv omringad av dig själv.Ingen dans på rosor va? För att alla människor har svagheter,olikheter och alla är speciella på sitt egna lilla vis. Det spelar ingen roll ifall man är annorlunda för att man har någon sjukdom eller för att man ät lång,kort,tjock,smal,annorlunda ansikte eller vad som helst. Tro det eller ej. Alla människor är lika mycket värda. Man ska inte vara precis som alla andra.

-Var dig själv alla andra är upptagna-

Så snälla, jag ber er på mina bara knän (ni år se det framför er) snälla tänk er för innan ni skrattar, pekar eller säger något som på något sätt skulle kunna såra en annan människa. Grejen är den att jag sitter här och skriver detta och då verkar det som om att jag tror att jag själv är så jävla perfekt. Fel. Jag sårar andra människor precis som alla andra, jag fäller elaka kommentarer som kan såra folk. MEN, jag gör det endast till dem jag känner, som vet hur jag är , hur jag funkar. Jag skulle aldrig kunna gå och trycka ner en person som jag inte känner, speciellt inte en person som på något sätt inte har samma sätt att förstå eller försvara sig som mig. 

Alla har ju säkert hört om den där tjejen, Amanda Todd. Hon gjorde ett misstag och blev mobbad i resten av sitt liv. Hon tog livet av sig den 10 oktober detta året. Hon har fått så mycket uppmärksamhet för att hon gjorde en video och la ut där hon berättade om vad som hänt henne. Tänk ifall alla som blir mobbade skulle göra en video, Skulle dem så lika mycket uppmärksamhet då? nej, alla säger "åh, om jag hade vetat vem hon var så hade jag funnits där för henne". Falskt. Ni skulle inte gjort ett skit. Ni hade struntat i henne precis som alla andra. Öppna era ögon och se vad som egentligen händer. 

Jag har skrivit massor av texter, periodvis så har det blivit bättre men nu tycker jag nästan att det har blivit sämre än någonsin. Personer trycker ner varandra som om att det är en hobby. Vuxna säger att alla ungdomar är så ouppfostrade , men egentligen så är ju allt ert eget fel. Om ni hade tagit bättre hand om era ungar och uppfostrat dem på ett sätt som visar att det inte är okej att mobba andra så kanske detta inte skulle hända. 

Helt ärligt, om det inte blir någon skillnad av denna texten så kommer jag som så många gånger förut ta tag i saken och säga till personerna i verkligheten, Jag kommer att ställa mig upp och göra min röst hörd istället för att bara prata rakt ut i tomma intet. Jag kommer att prata och visa hur det påverkar människor när man mobbar någon. För det är inte bara den utsatta som såras och får det jobbigt utan även dens familj,vänner och alla i den personens närhet. Fall inte för grupptrycket  mobba inte någon för att dina kompisar tycker att de skulle vara kul. Våga ta steget och säg ifrån. 

Ni som kommer att läsa detta , ta det inte bara so vilken text som helst utan ta till er den. Tänk på ifall ni någon gång har gjort något som skulle kunnat såra någon annan person. Ta steget och var en bra förebild. Försök att stoppa mobbning ifall ni ser den. 

Den finns överallt runt om dig, öppna dina ögon och se. Den är där, förhindra det. 

Bakom glädje och skratt kan döljas ett rått, hårt och känslolöst temperament. Men bakom sorgen finns ingenting annat än sorg.

Don't make me use it. 

skolaaaaa

Skolan är faktiskt rikitigt bra. Visserligen finns det ju saker som man inte tycker är på topp. Men de bra sakerna väger över de dåliga. Som till exempel. Jag har världens bästa lärare. jag skojar verkligen inte, jag har nog fått de bästa lärarna som går att få. Maten där emot är ju verkligen dålig. Den är kall och en enda stor röra. Värre än skansen till och med & då är det riktigt dåligt. Det där med tre timmars lektioner skrämde mig väldigt mycket innan jag hade börjat. Var nervös över att ha tre timmars matte, engelska. Ja nästan alla ämen. Men vet ni? tre timmar på bauer går mycket mycket snabbare än en 40 minuters lektion i grundskolan. Så till alla er 97or som läser detta. Sök till John Bauer! Jag var super nervös för lektionerna men det går som på räls. Mitt schema ska jag ju inte heller klaga på. Jag börjar vid 12.15 på måndagar och slutar vid 11.15 på fredagar. Det ger mig en lång helg. sen går jag i vanlig tid tis-tors men det kan man faktiskt leva med. Trotts att det är jävligt tufft att gå upp vid klockan sex och gå till klockan tre så är det så värt det . Florist tvåorna är hur goa som helst och behandlar oss nästan som om att vi går i deras klass också. Som tur e ska vi ta klassfoto med dem också, det hade ju sett för jävla kul ut om det bara hade varit jag , sabina och frida på vårt foto. Typ , hej här är vi.

Nu kommer lite bilder som jag har tagit med telefonen och lagt över till datorn. Vet inte riktigt vad det är för bilder men ja, det är sånt som märks.Så ja , varsågoda . Bjuder på något fint i ssitsta bilden.

VACKERT!
det är ju nästan så att man bli tårögd så snygg jag är.

Jeensa, jag älskar dig

Ni är fan inga kändisar , jo vi är kända baby, två fula tjockisar

You can count on me like one, two, three
I'll be there and I know when I need it
I can count on you like four, three, two
And you'll be there 'cause that's what friendsAre supposed to do, oh yeah, ooh, ooh

<3

 

Tillsammans blir vi ett lag , åhh min bästa vän vi räddar världen om igen ,