Visar inlägg med etikett saknar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett saknar. Visa alla inlägg

måndag 15 juni 2015

Studenten del 1


Galet hur kort tid det gått, galet hur mycket jag redan saknar dessa brudarna. Ugh, jag tror mitt hjärta blöder. 






På champagnefrukosten mådde man.
 På fotograferingen mådde man.

I klassrummet mådde man.


Kolla bara på oss hur lyckliga vi alla var. Vi spenderade vårt sista dygn som klasskompisar tillsammans på bästa möjliga sätt. Såhär i efterhand är jag så jävla glad för allt, tänk om Sabina och jag inte hade varit spontana och valt denna linjen. Inte hade jag väl någonsin kunnat tro att jag skulle längta till skolan vartenda lov eller gråta när sommarlovet började för att jag ville tillbaka. De har jag gjort, mer än en gång. Inte hade jag väl heller kunnat tro att jag skulle träffa så många människor som idag betyder så galet mycket för mig, inte heller hade jag väl kunnat tro att allting till slut skulle lösa sig.

Bästaste HVFLO!



onsdag 8 april 2015

Wow, har så mycket att berätta för er. Ligger lite efter med uppdateringen här och har på så sätt missat att berätta om en massa galna grejer som hänt i mitt liv.

Ni vet, det hela började med att jag fick den där förkylningen som alla hade. Blev aldrig riktigt frisk ifrån den och fick en helt extrem hosta. Slutade med att jag hostade sönder ett revben och var typ döende. MEN, vem har tid att vara trasig och sjuk när man ska åka till London!? inte jag i alla fall. Ignorera smärtan och att sätta sig på planet kändes som en extremt bra idé, och det var det också. Ångrar inte en sekund att jag yoloade och hakade på när jag såg att en helt random människa frågade på instagram om någon ville följa med till London. Vem gör ens sånt? vem är så dum att den hakar på något sånt? Vilka personer är så dumma att de faktiskt genomför en sån resa!?
Svar: Ascoola Hustlers.

Resan var så sjukt bra och trots att jag med jämna mellanrum visade upp min Bitch-Mat sida så kom vi alla så sjukt bra överens och hela resan kändes bara så naturligt. Allt flöt på bra och vi gjorde inga jättemissar.... Förutom då att vi råkade hamna och bo i Londons knark kvarter de första nätterna vi sov där och att vi höll på att bli rånade när vi var på matjakt på kvällen eller det faktumet att vi höll på att bli magsjuka bara av att kolla på de matställena som fanns i närheten.

Den efterlängtade konsertdagen kom äntligen och vi bestämde oss för att stå ute. I London. Klockan halv fem på morgonen och köa i 12,5 timmar innan konserten ens började :)). Om det var värt det? Absolut. Om det kändes som om att det skulle vara värt det när man stod där och frös fötterna av sig medan man såg alla Hilton gäster sitta inne och gotta sig i värmen? Inte en chans, men att hitta fleecestrumpor inne i en halvtattig LIDL butik gjorde så att dagen kändes lite lättare att klara av, det och tanken på att vi hade massor av vittbröd och nutella att äta under dagen. Helt seriöst alltså, vittbröd och nutella är fett underskattat. Vi hade inte kommit levande tillbaka till Sverige om det inte hade vart för allt bröd, nutella och all den konstiga och egentligen ganska äckliga chokladen vi tryckte i oss. Vi stod så gott som längst fram på vår sida av kön och kom därför in och fick sjukt bra platser.  Såg Josh från YMAS bli överfallen av en halv kö för att ta en bild, tog kort på Adam Elmakias när han tog kort på oss, ÄR FUCKING MED  PÅ FLERA STÄLLEN I ADAM ELMAKIAS KAMERA, står och vinkar samt gör en dubbelhaka när Zack fucking Merricks föräldrar står och tar kort/filmar kön utanför arenan :)träffade en Alex Gaskarth look-a-like och hänge lite med....på honom under något av förbanden. Grät mig igenom Neck Deeps framträdande pga publiken blev helt galen och att knuffas fram och tillbaka med ett brutet revben var helt hemskt. Jag hade SÅ ont, jag led SÅ mycket. Som tur var så hade jag Sanna på ena sidan som gjorde sitt allra bästa för att ge mig så lite knuffar som möjligt och så hade jag A.G look-a-liken på andra och han hjälpte mig också, om det var frivilligt eller för att jag klamrade fast mig i hans arm och typ vägrade släppa honom på en halvtimme vet jag inte.. men så var det i alla fall.

All time low började att spela och alla smärtor var plötsligt som bortblåsta. De healade mig tillfälligt och fick mig i extas. Dock så valde Sanna och jag att lämna våra platser och ta oss ut mot kanten. Sjukt bra val ändå, hade en ordningsvakt som hela tiden såg till att mitt vattenglas var påfyllt med iskallt vatten samt att jag hade extremt bra utsikt över scenen där jag stod, inga huvuden i vägen och jag var fortfarande inom en 25meters gräns från Jack. Vilket innebär typ att om jag ville så skulle jag typ kunnat ramma alla människor i publiken, slagit ner ordningsvakterna, hoppat upp på scenen, förklarat min kärlek för Jack, fått honom att inse att han nog älskar mig också och sen rymmer vi bort till Neverland där vi gifter oss. Fin historia att berätta för barnen ändå! Gjorde dock inte detta för har tappat så mycket kraft i sidan pga revbenet så hade ju vart lite jobbigt om jag bara kom halvvägs upp innan någon övermannade mig.
Konserten var grym. Alltså verkligen grym. Den var så värd all väntan, alla hundra dagar, alla iskalla timmar i kön och alla nära döden upplevelser. Jag skulle inte tveka en minut på att göra om det om jag fick.
Vi tog oss med nöd och näppe tillbaka till vårt "hotell" i knark kvarterna, det var nästan så att jag fick bära Josefin och Sanna på ryggen. Men vi made it. Vi kom tillbaka till "säkerheten" och Josefin kunde äntligen få sitt spraybalsam. Har nog aldrig sett en sån lycka i någons ögon eller hört lyckan så tydligt i någons tonfall som när vi kom tillbaka och det första hon utbrister är "ÅH MITT SPRAYBALSAM!" vi andra prioriterade vatten, sömn och överlevnad. Men inte Josefin..spraybalsamet var det viktiga att komma tillbaka till...vem vill dö i Londons mörka delar med en tova i håret liksom?? Inte vi i alla fall.

Dagen efter packade vi ihop oss och kunde med lite sorg i hjärtat checka ut från vårt extremt ofräscha och kameraövervakade rum. Vi lyckades ta oss tillbaka till Oxford street (alltså till de finare delarna av staden igen), satt på tuben och sjöng en basversion utav Remembering Sunday. Hittade en mataffär som sålde FRUKTSALLAD och grät lite av lycka över vårt fynd. Köpte på oss litervis med dricka och CHIPSBJÖRNAR, har aldrig vart med om något bättre än de där chipsbjörnarna. Hittade en halvsliskig park där vi bestämde oss för att slå läger och äta vår fruktsallad....och dricka allt vi hittade..och bli kompis med varenda fågel som kom. Ulla-Magnus (englands duv version av Conchita wurst) gjorde sitt bästa för att Bertrud skulle återgå till den ljusa sidan och sluta hänga med "de tuffa gänget". Hon lyckades inte, Bertrud är forever lost to the dark side.
Försökte att hitta vägen till vårt sista hotell och alltså, egentligen var det inte så svårt men det tog oss i stort sett hela dagen och det krävdes att Bitch-Mat skulle behöva komma fram och överge sitt resesällskap och fortsätta att vandra ensam ute i Londons ödemark medan de andra försökte att förstå vart vi skulle. Alltså det lyckoskriket jag gjorde när jag såg att det stod rätt namn på skylten i vägkanten, har aldrig känt så innan. Ville helst av allt bara slänga ifrån mig väskan och springa fram och krama skylten. Men det gjorde jag inte, för det hade ju vart konstigt.
Tog oss in på rummet vilket var i toppklass jämfört med allt vi haft innan. Kände mig nästan lite kunglig när jag gick in i rummet, mobilen anslöt till hotellets WIFI, det var städat och jag visste att det fanns riktig mat i restaurangen. Vi gick och åt, SPAGETTI MED FUCKING KÖTTFÄRSSÅS OCH DET VAR SÅ JÄVLA GOTT FÖR DET VAR DEN FÖRSTA MAT VI ÄTIT PÅ TYP FYRA DAGAR. Till det drack vi, resan till ära - Stella.
När maten avnjutits, törsten var släkt och vi hade lyckats skämma ut oss för alla som var innanför hotellets väggar så gick vi tillbaka och dränkte resten av våra sorger i flaskvatten och chipsbjörnar. Oh those chipsbjörnar, vad jag saknar dem. Tidigt morgonen efter var det dags att bege oss till flygplatsen för att avsluta resan. Sjukt var jag är glad att vi gjorde det. Att få se bandet, att få nya vänner för livet, att bara ha så galet jävla kul och YOLOA genom halva London. Som sagt skulle jag inte tveka en sekund på att göra om det om jag kunde.  TACK så jävla mycket brudar, ni är bäst och jag längtar tills STD2 och STD - the hustler version kommer ut så att vi kan reunioniona (ja det är ett ord) oss och chilla gääälet på livet igen.


blev ett väldigt långt inlägg så fortsätter att berätta i ett annat lite senare idag! pussåkraaam


här hade vi fått i oss både fruktsallad och litervis med vatten. Ni ser ju bara på oss hur glada vi är pga det.


I'm more than a bird
I'm more than a plane
I'm a birdplane
I'm a birdplane
 A motherfucking birdplane

onsdag 18 februari 2015

Idag för ett år sedan del.2

(sorry för upprepningar ifrån tidigare inlägg men vill verkligen återberätta detta igen.)
....Och när jag gick upp på morgonen så mådde jag betydligt mycket bättre än kvällen innan. Jag kände att jag nog skulle kunna ignorera de tunga huvudet, de bultande öronen, de värkande lungorna, den täppta näsan och den slöa kroppen och faktiskt ha det riktigt kul.

Vi hoppade på bussen och som vanligt var vi speedade. Det är någonting med bussen upp till Stockholm, förväntningar och spänning.
Under stoppet i Ringarum såg Sanna att All time low skulle ha en skivsignering på Bengans. Vi hade ingen aning om vart det låg men vi skulle ju ändå inte ha något bättre för oss fram tills det att konserten började och bestämde oss för att leta upp butiken. Jag vet inte riktigt hur vi tänkte när vi åkte hemifrån. Med tanke på att det endast var Februari så borde vi inte åkt hemifrån i converse och skinnjacka. Men det gjorde vi båda två.
Vi hittade fram till Bengans och bestämde oss för att vi skulle köa, liksom.. det borde ju inte ta så lång tid. Vi hamnade hyfsat långt fram i kön men trots det så var vi tvungna att köa i två och en halv timme innan vi kom in. Inte det smartaste att stå ute i kalla Stockholm i skinnjacka och converse när man är sjuk, men det var värt det.

När vi kom ut till Gullmarsplan hade vi ingen som helst aning om hur vi skulle ta oss till fryshuset där konserten skulle vara. Som tur var dök Gristian upp som en räddande ängel och promenerade genom den mörka parken (trots att GPSen klart och tydligt sa att vi borde gått den upplysta vägen som var bredvid parken..jaja yolo) tillsammans med oss. Vi hittade till konsertplatsen men istället för att ställa oss i kö för att få komma in så spenderade vi ännu fler timmar utomhus med en främling som fick adrenalinkickar utav att klättra på små hus och av att spela tuff. Han var tuff. Efter ett tag gick vi i alla fall in i fryshuset och då tappade vi tyvärr bort vår nyfunne vän. Fuck life liksom.

När vi kom in var Blitz kidz redan i full gång med att spela. Vi höll oss mest i bakgrunden med letade oss ändå in mot väggen så vi sakta men säkert kunde närma oss scenen mer och mer. När det väl var dags för all time low att entra scenen så steg stämningen i rummet med 110%. Sällan har jag känt ett rum vara fyllt utav så mycket energi.  Konserten var grym, stämningen var på topp och killarna charmade alla med sina dick-jokes och leenden. Jag kände hela tiden hur kroppen skrek nej. Den ville inte, den orkade inte. Vid ett tillfälle i början så stod jag precis så att jag hade en strålkastare rakt i ögonen och det spelade ingen roll hur jag flyttade mig för den lyste ändå rakt in i ögonen. Tårarna sprutade och huvudet kändes som om att det skulle sprängas, men vem har tid att må dåligt när man är på konsert? Inte jag iaf, ignorera kroppens varningssignaler och fortsätt att tänja på dina gränser, gör det. Jättebra idé. Det var så varmt i rummet, alla svettades men jag frös. Hade både min och sannas tjocktröja på mig. Alex började spela på remembering sunday och teraphy och här någonstans får jag kvällens första minneslucka. Jag vet att jag letade mig närmare väggen för att kunna hasa ner på golvet men efter det är det svart. Jag minns ingenting ifrån låtarna eller vad jag gjorde. Tror att jag kanske tuppade av i några sekunder när jag satt mig ner. Eller så var kroppen bara för trött, jag vet inte. Fick de här två låtarna till att återhämta mig lite och efter det så fortsatte jag likadant som innan. Hoppa, skrika, sjunga, dansa. Det kändes som en väldigt bra idé just då trots det som hände inne vid väggen några minuter tidigare.
Konserten slutade utan fler incidenter och jag kände mig ganska pigg igen, jag var definitivt high on life när jag lämnade konserten. Inte hade jag väl dagen innan kunnat ana att jag snart skulle få uppleva den bästa kvällen i mitt liv.

Sen är allting svart igen, jag minns att vi tog en affisch ifrån ett elskåp på vägen hem. Men efter det har jag ingen aning om vad som hände. Jag minns ingenting fram tills jag vaknade i hotellsängen dagen efter. Hur tog vi oss tillbaka? Hur kom jag in på hotellet? Vilken tid var vi tillbaka på hotellet? Hur tog jag mig till sängen? Jag vet fortfarande inte. Sanna har berättat lite om hur vi tog oss tillbaka och så men jag minns fortfarande inte. Det är läskigt att inte minnas. Vad som helst hade ju kunnat hända.

Så barn, när ni läser detta. Gör inte som jag. Om ni mår dåligt så stanna hemma och vila. Det gick bra för mig den gången men helt ärligt så hade ju vad som helst kunnat hända. En vilsen tjej i stora Stockholm liksom. Lyssna på er kropp (fast om ni riskerar att missa den bästa kvällen i ert liv så kan man kanske göra ett undantag. Så länge som ni inte är ensamma och är försiktiga så är det värt att må skitdåligt lite längre bara för att få uppleva det). För helt ärligt, den resan har inte varit annat än positiv. Jag hittade tillbaka till den jag vill vara, fått massor av vänner, hittat grymma band och har haft super kul. Men bäst av allt, jag har kommit närmre min syster. För det är tack vare denna resan som vi idag är så nära varandra som vi är.








tisdag 17 februari 2015

Idag för ett år sedan del.1

Idag för ett år sedan låg jag på soffan och grät för att jag var så sjuk och mådde så dåligt. Minns verkligen hur dåligt jag mådde för jag har aldrig vart så sjuk innan. Jag hade noll motivation till någonting och att åka till Stockholm imorgon kändes helt idiotiskt. Jag funderade starkt på att be någon annan ta min plats så att jag kunde stanna hemma. Ville dock inte svika min syster så jag samlade ihop så mycket energi som möjligt och lyckades efter mycket om och men packa ihop en väska med allt som min sjuka hjärna tyckte att jag kanske skulle få användning av. Minns att jag bland annat packade ner en tom glassförpackning för att jag tänkte något liknande att "den kan man ju ha och lägga saker i". Jovisst, tanken var ju god men vad skulle jag lägga i en tom glassförpackning när jag var i Stockholm? Den kom aldrig till nytta den resan, konstigt nog.

Var vaken mest hela natten och när klockan ringde morgonen därpå lovade jag mig själv att jag skulle göra det bästa av situationen och försöka att ge tillbaka allt till Sanna som hon har gett till mig......



måndag 15 december 2014

Saknar han den där, min broder från en annan moder.

Jag saknar att ha den där personen som är så himla lik mig på både personlighet och utseende. Jag saknar känslan av att bara sitta och skratta för att folk blandade ihop oss, jag menar...vi var ju inte sååå lika...

Jag har alltid velat ha en tvilling, jag hade en tvilling. Jag saknar det.
Jag hatar att vi inte ens kan hälsa på varandra när vi träffas. Jag hatar de där blickarna som utbyts istället för ord. Jag hatar när man står bara några meter ifrån varandra men istället för att prata med varandra så stirrar man ner i sin telefon för att ingen vet om man ska börja prata eller vad man ska säga. Jag hatar att allt bara blev så jävla dumt. Jag hatar att jag inte har kvar min bror.

Ibland, typ kvällar som den här funderar jag på hur fan det kunde bli som det blev. Det är så jävla tragiskt att två personer som hade så kul tillsammans inte ens tittar på varandra längre. Båda har nya liv, båda har ändrats så mycket på både utseende och personlighet. Tittar man på oss nu så finns det inte ett spår av hur lika vi en gång var och folk skulle aldrig heller förstå.

Jag sörjer detta, jag sörjer min bror för att den personen som jag kände då. Som jag hade så jävla kul med inte finns längre. Det är en annan person i hans kropp. Det är fel, ingenting stämmer längre.


onsdag 22 oktober 2014

R.I.P

Fick inatt veta att Tyler Stevens har hittats död. Det var lite som om att hela pop/punk/rock världen stannade upp när den nyheten kom. Han hade ju bara nyss fyllt 29 år. TJUGIONIO ÅR, han hade hela livet framför sig. Det är inte rättvist.

Enligt de uppgifter som släppts var det hans flickvän som hittade honom. Var orsaken till hans död är vet de inte än men både hans nuvarande och före detta band har gått ut och sagt att uppgifterna om hans bortgång är sanna och att mer information kommer att komma när hans familj är redo att berätta det.

Skickar tusen miljoner kramar och tankar till alla som kände honom. Jag hoppas att folk kommer att respektera hans familj/vänner och ge dem tid och utrymme.



Vila i frid. Jag och hela pop/punk/rockvärlden sörjer dig.

söndag 19 oktober 2014

KONSERTMINNEN

Okej, jag vet att jag redan dragit upp dessa minnena i tidigare inlägg men det är några av mina bästa så jag tänker dela med mig av dem igen.

11 Juni 2011 - Ozzy Osbourne på Sweden Rock. Det var första gången i mitt liv jag har vart och lyssnat på en artist som jag gillat. Innan har det bara vart småkonserter i Slottsruinen med personer jag knappt vetat vilka de varit. Ozzy levererade mitt första festivalminne och han gjorde det BRA. Får fortfarande rysningar under vissa av låtarna för att han har aldrig uppträtt dem lika bra som han gjorde den kvällen.

25 Maj 2012 - Ozzy and friends i Stockholm stadion. Det var min allra första stora konsert som jag var på och alltså, inte för att vara sån men Ozzy satte ribban gaaaaanska högt för alla kommande band när han var den första jag någonsin sett live. PLUS att han var och är min största idol. Den konserten är något som jag aldrig kommer att glömma. Dels för att det var min första konsert men det var så mycket mer. Vädret var hur fint som helst och jag satt ute/gick tillbaka till hotellet i t-shirt mitt i natten. Hans röst var på topp och 'mama I'm coming home' började spelas vid precis rätt tillfälle, det började mörkna och hela stadion lystes upp utav tändare och mobilskärmar samtidigt som alla sjöng med och stämingen var heeelt otrooolig.

22 November 2013 - Meet and greet with Ozzy Osbourne / konsert med Black Sabbath. Detta har jag redan berättat så mycket om. Allt var så läskigt. Jag och Sanna åkte för första gången själva till Stockholm (det gick självklart jättebra). Hela resan var så spänningsfylld. För det första så skulle jag få TRÄFFA min största idol inom musik. Jag skulle alltså stå så att jag liksom nuddade honom. Den tanken var helt ofattbar. Trodde inte själv att jag var nervös men när det började närma sig själva mötet hade jag koll på vart alla soptunnor fanns IFALL jag skulle behövt tömma maginnehållet vilket skulle vara obefintligt då jag varken hade ätit eller druckit på hela dagen (wiho, så jävla moget). Träffade många härliga människor i M&G gänget och pratade tatueringar med främlingar. Träffade Ozzy och fick tunghäfta (pin). När han pratade med mig och jag bara stod där som ett fån och tittade på honom. Herregud, allt man har tänkt att säga när man ÄNTLIGEN träffar sin idol bara försvinner. Men jag fick med mig många minnen ifrån de minutrarna bla, att han hade sin OZZY-hand på min axel, att han pratade med mig, skrev på mina saker (jag fick LOVE i min bok, de andra fick bara typ hans autograf), att han luktade lavendel och hade nytvättat hår och mycket mer. Fick efter det gå vidare in till konserthallen som var på friends arena. Satt bredvid våra m&g vänner och livet lekte. Konserten var grym men föredrar när han kör på sin solokarriär.

18 Februari 2014 - All time low i Stockholm. Herregud, dagen som förändrade mitt liv. Ibland undrar jag faktiskt lite vad jag skulle gjort i mitt liv ifall jag inte åkt på denna konserten / resan. Om jag hade vart en skittråkig människa med ett bittert liv eller om jag faktiskt hade kunnat hålla igång mitt sociala liv. Hela den resan var bara så brutalt jävla grym. Sanna försökte få mig att lyssna på musiken på väg upp till Stockholm men jag var sååååå negativ. När vi var i Ringarum såg hon att de skulle ha en signering inne på Bengans och eftersom att hon alltid följt med mig dit jag vill och gjort en massa saker för mig så tyckte jag självklart att vi skulle försöka hitta dit så att hon kunde få träffa dem. Det slutade med att vi stod i kö i flera timmar iklädda alldeles för lite kläder. Men när vi väl fick träffa dem så var allt grymt. Jag visste ju inte vilka de var så jag tog ett steg åt sidan för att låta Sanna träffa dem. Medan hon brofistade med Jack och pratade med Zack om att hans penna inte funkade så stod jag och hade världens längsta och mest akward ögonkontakt med Alex (sorry'boutthat) han undrade ju säkert vad det var för miffo som bara stod där och glodde liksom. När signeringen var slut orienterade vi oss ut till Gullmarsplan (bästa stället på jorden). Där träffade vi Gristian och gick genom en mörk park. Det var trevligt. Istället för att gå in och ställa oss i folkmassan utforskade vi tillsammans med honom Gullmarsplan och klättrade på hus(?). Gick in och hade den grymmaste konsert upplevelsen jag någonsin vart med om. Trots att jag var så sjuk att jag har minnesluckor ifrån hela kvällen och inte har någon aning om hur vi tog oss hem därifrån så har jag aldrig varit med om en bättre konsert. De liksom brydde sig om publiken och älskade den lika mycket som publiken älskade dem. Alex's röst var på topp och penis-skämtlådan var påfylld. Det kunde vart bättre alltså.

6 Juni 2014 - Ozzy Osbourne på Sweden rock.  Tjatade återigen mig till att få åka till sweden rock och lyssna på Ozzy. Hade GRYMT kul. Underhöll säkerhetsvakterna, hade PARTYLIGHTS till polisblåljusen, dansade julgranen, tappade mobilen i en kisspöl,gick in i en mörk skog(?) där vi spenderade tiden i ett dike och luftgittarspelade med en främling. Inget konstigt alls med andra ord. Ozzy levererade självklart som vanligt och kvällen var bara helt sjukt lyckad.

15 Juni 2014 -KENTFEST. OHgod, vart ska man börja. Det är ingen bra ide att vara utan ett hotellrum i Stockholm i en hel natt. Lyssna och lär er det barn. Ni ska inte heller hänga på mcdonalds ifall ni nu inte skulle ha ett hotellrum. Försök att leta upp ett nattöppet MAX, det är bättre. Gå inte till stationen förrän säkerhetsvakterna börjar komma dit.
MEN HELVETE vilken grym dag Kent bjöd oss på!! Massa goa artister, fint väder (för det mesta) och en helt grym upplevelse. Jag kan ju säga att jag vart lite halvtnegativ till att gå på kentfest också då jag verkligen ALDRIG har gillat Kents musik, MEN de gjorde sig jäävligt bra live. Publiken var gryyyym. Det var knappt något kaos alls och tänk er 25.000 människor som allihop tar i ifrån tårna och sjunger "välkommen välkommen hit, vem du än är var du än är" RYSNINGAR. Sen att sommarregnet började fall på oss i exakt samma sekund som Jocke sjunger "sensommarregn över karlberg" börjar regnet sakta men säkert att falla på oss. Allt var så vackert och att så på typ tredje raden på en kent konsert var en grym upplevelse bara det!! Får väl också ta och slänga in ett tack till killen som var där tillsammans med sin syster/flickvän(vembryrsigomsånnadetaljerliksom) som lät mig hänga på honom i cirka en timme innan jag kunde stå stadigt på mina egna ben igen (och sorry om jag höll lite för hårt runt din arm/tröja)

31 Juli 2014 - Sweet, Slade och Smokei. Alltså åkte till den konserten mest för att ha trevligt och umgås med folk men hade så brutalt kul. Alltså, Dave Hill fångade mitt hjärta. Uppskattningen man fick ifrån bandmedlemmarna var så underbar och var sååååå nära på att få komma på efterfesten. Raggade upp en scengubbe och blev bjuden på gratis öl. Gjorde bort mig för säkerhetsvakterna som jag i efterhand har träffat på stationen :)))). Borde kanske ha tänkt på att jag inte var i Stockholm och att folk faktiskt känner igen mig här. Konserterna var grymma. Slades publikkontakt var helt underbar, Sweets härliga låtar och Smokeis röster och låtar. Hela kvällen vart det grymt väder också. Allt bara var helt perfekt. Gubbarna vet hur man håller igång alltså.








söndag 14 september 2014

I'm pretty sure post concert depression continues for the rest of your life.

You know when you go to a concert or show of some sort and the person on stage is like "HOW'S EVERYONE DOING!?!?!??!" and the audience cheers back? Why? You're not answering the question, you're just yelling. Imagine if we did that in a daily conversation. "Hey Jeff, how are ya?" and Jeff just starts screaming and clapping in your face.






De bästa minnena. 


söndag 24 augusti 2014

Marabou get your shit together

Sluta göra limited editions och ta tillbaka alla de gamla goda smakerna.





måndag 18 augusti 2014

Don't you try blame this on me. My love for you was bulletproof but you're the one who shot me.

Ikväll är jag fylld utav tusen olika känslor. Det är idag sex månader -181 dagar sedan jag och Sanna var i Stockholm och tittade på ATL. Det är sex månader sedan vi stod utanför Bengans i alldeles för tunna kläder och köade. Det är sex månader sedan som vi träffade Kristian, det är sex månader sedan mitt liv ändrades.

Om man tittar tillbaka på hur mitt liv var för 182 (om du tolkade det där som blink182 älskarjagdig) dagar sedan så hade jag aldrig trott att jag skulle sitta här med en ihållande pcd och räkna ner dagarna tills nästa gång jag får se dem. För 182 dagar sedan funderade jag på att inte följa med till Stockholm pga mådde så galet dåligt, har nog knappt aldrig mått så dåligt och att sitta på en buss i sex timmar dagen efter var ingenting som lockade överhuvudtaget. Men om jag inte hade åkt med hade jag gått miste om den bästa dagen i mitt liv. Jag hade inte öppnat ögonen för annan musik än Ozzy och jag hade aldrig träffat alla vänner som jag fått igenom detta bandet och igenom denna kvällen.

Jag är så oerhört glad över att Sanna bad mig följa med henne på detta trots det att jag alltid har gett dumma kommentarer så som "jag hatar sån musik" och typ "jag lyssnar inte på sån här skit" till och med på bussresan upp satt och och beklagade mig lite över musiken. Men ändå, TACK för att du valde att ta med mig på detta trots att jag sa att det var det värsta som fanns.

Det känns så sjukt att veta att jag för 181 dagar sedan inte ens visste vilka dessa personerna var. Nu har jag följt dem varenda dag i ett halvår och planerar en resa till London med personer som var på samma konsert som mig men som jag inte hade en aning om att de ens existerade fram tills för några månader sedan. För 181 dagar sedan visste jag inte att personer som skulle betyda mycket för mig inom de närmsta månaderna stod i samma lokal som mig.

Sex månader. Det är en halv evighet. Men om 214 dagar kommer jag, världens bästa syster och vänner som jag träffat via bandet att tillsammans åka till London och se dem igen. Det kommer då ha gått ett år och trettioen dagar sen vi allihopa såg dem sist. Trehundranittiosex dagar senare kommer vi alla vara samlade i samma lokal och återigen att vara på samma konsert. Enda skillnaden? Den här gången kommer vi att vara där tillsammans.


Puck you miss.



Dröm

Inatt hade jag den bästa drömmen cirka någonsin. Av någon anledning så hade ATL en meet and greet någonstans på Öland eller i Kalmar som jag och Sanna självklart gick på. Det var inte så jättemånga som var på den så att trotts att jag stod längst bak i kön så kom jag fram snabbt. Dock så var det liksom inte hela bandet som hade en m&g utan alla var där för att träffa Jack?? När det var min tur så var allt fett akward pga hade knappt något att säga, fick iaf autografer och kramar och bilder (som ej fanns i min mobil imorse vilket är jättesorligt för alla bilder var döfina.) Sen sa han något om att bandet skulle åka till Ikea i kalmar?? Så Sanna och jag åkte då dit och åt och typ letade efter dem, men vi hittade dem inte. 

Sen var vi ute och åkte någonstans på norra Öland och typ stannade till vid någon soptipps rastplats mitt ute i skogen där Alex, Jack, Andy Biersack och Matt var. Så då gick jag ut igen och pratade mer med Jack och tog bilder med allihop. Alex hade sitt rosa hår, det var så fab. Sen när jag åkte därifrån så blev typ Andy ledsen att jag hade åkt pga vi var tydligen gifta?? Eller så skulle vi gifta oss...förstod inte riktigt det där. Vet i alla fall att han pratade massa med J,A & M om att de skulle åka och leta efter mig. Vet dock inte om han hittade mig för jag hann vakna innan vi kom så långt :( 

MEN IAF, fattar ni hur bra denna natten var eller. En rosahårig lex, en blyg Jack, pratstunder med Matt och tog en massa pussbilder med Andy Biersack som det sedan visade sig att jag var gift med. Kan leva med att det här blir verklighet, eller iaf att få uppleva detta varje natt.

För ett tag sedan drömde jag även om Matt och Daniel Radcliff??? Sanna och jag var på något museum där man gick runt, träffade massa från skolan där med (fett pin irl) sen så såg jag plötsligt Matt och Daniel på typ samma ställe och alla flockades runt Daniel för att ta bilder och få autografer men jag struntade i honom och gick istället fram till Matt och pratade med honom och tog en massa bilder. Han blev så glad över att någon brydde sig om honom för en gångs skull för han var så van vid att bara stå vid sidan om och bli ignorerad när han var med de andra killarna. Sen kom Sanna bort till mig och Matt när hon insåg att Daniel var en bitch, och aa sen chillade vi runt med Flyzik i flera timmar. 

Liksom??? Kan detta bara sluta hända mig. Mitt psyke är inte stabilt nog att klara av sånt här.










torsdag 14 augusti 2014

Svårt att förstå

Jag har väldigt svårt att förstå att jag om fyra dagar börjar sista året på gymnasiet!? Det är ju så sjukt, jag är familjens minsting, jag kan omöjligt vara tillräckligt gammal för att om bara några hundra dagar ta studenten!? Det kan inte vara min tur att gå på bal i vår, det kan inte vara min tur att lämna tryggheten i skolan och gå ut i arbetslivet.

Hur gör man när man inte har en skola att gå till, hur får man vänner, när ska man flytta hemifrån, hur ofta träffar man sina kompisar, hur får man ett jobb, kommer livet att stanna upp för all framtid, kommer jag endast att ligga och ruttna i en soffa hemma hos mamma och pappa i resten av mitt liv? 

Får ganska så stor panik och åldersnoja när jag tänker på att det inte alls är länge kvar tills jag fyller 18 år och efter att jag fyllt år så ska jag ta körkort och sen så är det bara några månader kvar innan skolan slutar och sen måste jag vara igång med mitt vuxenliv!? Hör ni inte hur fel det låter, VUXENLIV?! jag är inte vuxen, jag är fortfarande den där typiska tonåringen som sitter och fangirlar och ägnar hela sitt liv till bandpojkar.

Hur kan jag plötsligt kommit till den stunden då jag ska påbörja mitt sista skolår någonsin? Det känns som om att det var typ förra året som jag började sjuan. Kommer ihåg den dagen för jag minns hur stirriga alla var och hur stimmigt det var trots att det var första dagen och att ingen knappt kände varandra. Även fast alla var blyga och osäkra så var det hela tiden massa stim runt om. Till skillnad från första dagen på gymnasiet, då vi satt fyra pers i ett stort klassrum och höll käften. Ingen vågade säga något och alla ville nog helst bara sjunka ner igenom jorden.

Tanken på att personer födda samma år som mig också ska börja klassas som vuxna och snart börja jobba skrämmer mig. Visserligen har många mognat väldigt mycket sedan de började på gymnasiet men det är bara att inse att personer födda 96 för evigt kommer att vara snobbiga, skrytande ungdomar med fjortisfyllor varje helg och tre kilo snus under läppen för att det är "coolt".

Vem vet, detta skolåret kanske gör mig jättesugen på att sluta skolan och att börja jobba. Men det tvivlar jag på för då måste jag lämna min trygghetszon och det gillar jag inte.

Och alltså, trots att jag inte gillade min klass särskilt mycket så har jag insett att jag ibland faktiskt saknar den. Alla skrikiga jävla lektioner vi hade med Hellman och alla kortspelsraster i cafeterian. Det var ganska bra ibland faktiskt. 



måndag 14 juli 2014

DÄR JAG HÄNGER MIN HATT

Varje gång jag hör 'där jag hänger min hatt' så tänker jag tillbaka till Stockholm och Sweden rock resor som vi har gjort.

"Men du försvann, gled ur min hand
vart tog du vägen, jag kan inte hitta dig
jag är för full knuffas omkull, vart tog du vägen
jag kan inte fatta att jag tappade bort dig
säg vart är du nånstans, står och skriker ditt namn
men om jag hittar dig och du bjuder med mig hem
så lovar jag att du kommer skrika mitt namn"



Tänker tillbaka på då vi mötte Gristian och gick med honom genom den mörka parken och sedan tappade bort honom. Tänker tillbaka till killen som attackerade oss i ett mörkt dike och spelade luftgitarr till mig på Sweden Rock. Tänker tillbaka till när vi satt på MAX och spelade candy crush för att fördriva tiden efter Kentfest och killen som satt och åt bredvid nästan hjälpte mig att spela och sen klappade mig på ryggen innan han gick (???) och självklart så tänker jag tillbaka till killen som friade till mig under hockeymatchen och sedan däckade i andra perioden.

Detta och sååå mycket mer. Alla mina bästa minnen kommer tillbaka när jag lyssnar på den låten, dno why but it makes me happy. 


Och alltså serri...killen på SRF, ring mig så kan vi spela luftgitarr tillsammans. Man är ju lite av en naturbegåvning på det ;))))))))))))))

måndag 12 maj 2014

AWESOME

Är så gääälet brutaaaalt jävla trött. Har knappt sovit på en vecka, men det gör inget för att det har vart så grymt kul. Har dock vart regn och blåst hela tiden vilket förstörde lite.

Jönköping var iaf asnice, borde fan ha magrutor efter de dagarna för att man skrattade så mycket. De där brudarna är så gääälna. Fick äntligen äta pizzan som jag längtat efter sen i Oktober, fick hemkörning av mc donalds, gick bokstavligtalat in i väggen och några gubbar som lika gärna kunde vart våra pappor ville typ gifta sig med oss. Det var asnice.  Var även på något jävla krematorium det var brutalt. Hade allsång i bilen och köpte massa polkagrisar. 
Kom hem i torsdagskväll och då var det bara att duscha, packa om och sedan sova. 
Stockholm var också asnice, bodde hos Sabinas morbror och hans fru vilket också var asnice.. ja allt i mitt liv är asnice nu för tiden. Chillade runt en massa på stan, åt världens godaste tacotallrik, kollade på eurovision, chillade med Anton Ewald och tog hiss-selfies samt gick vilse på NK (det var bara den gången vi var lite vilse, annars hade jag STENKOLL på vart vi var och vart vi skulle, är så imponerad på mig själv. Hade vi inte åkt upp och ner en massa på NK så hade jag hittat ut därifrån utan problem också.) 
När vi skulle till bussen igår så åkte vi förbi Gullmarsplan, såg liksom allting. Stället där vi träffade Gristian, trappan vi gick ner för när vi var lite vilse och parken vi gick igenom. Det var sååå sooorligt.

Varje gång jag är i Stockholm så längtar jag mer och mer tills jag flyttar dit, för det ska hända. Så är det bara.

Nu känner jag dock mest för att låsa in mig på mitt rum och aldrig mer behöva träffa någon, är så trött på människor.. 






lördag 3 maj 2014

Underbara människor

All kärlek till de här underbara människorna som lagt ut några av sina konsertklipp på youtube.

Var mer  eller minde medvetslös när denna låten spelades så är sååå sjuuukt glad över att någon vänlig själ lagt upp den på youtube. THANK YO <3<3<3<3<3



Så från botten av mitt hjärta och av hela min rumpa så tackar jag er för att ni laddade upp dessa klippen, love you aaaaallll <3333333

A love like tour

Är lite ledsen. Idag spelas den sista A love like tour konserten och det känns som att en del av mig försvinner lite. Äh, det där lät galet töntigt med tanke på att det bara är en turné, men den här turnén är liksom i stort sätt det enda som jag ägnat mina dagar åt de senaste 74 och ja, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mitt liv när den är slut.


Självklart så spelar de den sista konserten i deras hemstad Baltimore, så det är ju ganska hopplöst att kunna se den. Dock hade det varit drömmen att få vara där för jag har en känsla av att de kommer att vara GRYMT. Avsluta på topp liksom.

Blev dock lite gladare när jag såg denna videon, <3<3<3<3



måndag 21 april 2014

Dessa killarna kan verkligen sätta ord på känslor.


Denna låten är så himla fin. När man vet vad den handlar om och förstår hur han mådde när han skrev den. Jag kan verkligen relatera till denna låten, den får mig att tänka tillbaka på dem som vi inte längre har med oss. Den får en att tänka på allt dumt man sagt och gjort som man egentligen skulle vilja ha ogjort. 

Den är så himla stark och har så mycket känslor.
Den är så fin. 
Den betyder så mycket.
Han är så bra.
De är så fina.