Detta kommer alltid att slå mig right in the feels.

"It sucks beacuse no matter how much you mean to me, for you I'm always just gonna be another face in the crowd."


Det är ju så jävla sant, det spelar ingen roll hur mycket Jack, Zack, Rian och Alex kommer att betyda för mig för att jag kommer aldrig att vara något annat än ett till ansikte för dem. Grejen är den att det stör mig så mycket att stunder som till exempel när Jack kom till oss på Bråvalla, det är någonting som jag kommer kunna leva på en lååång tid framöver men det är också något som han inte längre tänker på, som inte alls var någonting stort för honom, det var liksom bara en vanlig dag i Barakattens liv. Eller typ som den veckan så Zack svarade på i stort sett alla mina tweets, skulle någon fråga honom om det nu så skulle han säkert inte ens minnas att han har gjort det.

Men självklart är inte det här någonting konstigt, de har så många fans och jag är bara en i mängden. Pojkarna blir bara större och större och det känns så himla bra att trots att de bara blir större och större och får fler och fler fans så är de fortfarande samma roliga och omtänksamma killar. Galet stolt över att kunna kalla mig för en hustler.

Jag finner inga ord

Alltså, wow. Hur ska jag ens kunna finna ord till att beskriva Bråvalla? Grymt, underbart och allting jag någonsin drömt om räcker liksom inte till för att få fram den känslan jag hade igår. Alltså jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig just nu. Igår ungefär i samma minut som Sanna och jag gick fram till scenen där All time low skulle spela så dök Jack upp. Jack Bassam Barakat smög sig upp bakom oss och bad oss vara tysta så att han bara kunde smälta in. Han stod med oss i publiken i typ tio minuter och vi var bara typ 7-8 personer som visste om att han var där trots att folket redan hade börjat samlas vid scenen.
Vänta lite här, kan vi backa bandet. För inte alls länge sedan pratade jag och sanna om att sånna där spontana grejer som bandmedlemmar gör händer aldrig oss, vi har inte den turen. Men det verkar som om att turen har vänt i alla fall tillfälligt för att helt plötsligt så stod han bara där mitt ibland oss. Helt plötsligt hade han vart så nära att han rört mig. Hur hände ens det?

Konserten var så fruktansvärt bra, fick höra missing you och hade gåshud under cirka alltihop. Var i total extas efter den upplevelsen och trodde faktiskt inte att dagen skulle kunna bli något bättre. Jag hade fel, Winnerbäck hade en helt magisk spelning och en grym publik. Hans röst som liksom får en att känna sig hemma på något sätt och att få höra 'ett sällsynt exemplar' live var mer än vad jag hade kunnat drömma om. Okej men efter denna upplevelsen så borde ju ingen av de kvarstående uppträdandena kunna hålla samma standard? Ja hade fel, igen. Robbie Williams, vilken jävla stjärna! Han bjöd på en riktigt jävla bra show. Det var specialeffekter åt höger och vänster och även här var publiken på topp. Både Robbie och Winnerbäck hade sånna uppträdanden där man inte ville filma eller ta kort, man ville uppleva det där och då för man skulle aldrig kunna återskapa den otroligt mäktiga känslan som levererades. Det var helt galet, jag är mållös.

Att få röra honom och att ha honom så nära var lite som att få ett varmt slag på käften.

Alex Gaskarths röst är finare än mitt ansikte.

Har sån sjuk jävla gåshus. Helvete vad begåvade dessa fyra killarna är. Är så stolt att kunna kalla mig för en hustler. De är liksom så jävla galet bra. 

Wow, har så mycket att berätta för er. Ligger lite efter med uppdateringen här och har på så sätt missat att berätta om en massa galna grejer som hänt i mitt liv.

Ni vet, det hela började med att jag fick den där förkylningen som alla hade. Blev aldrig riktigt frisk ifrån den och fick en helt extrem hosta. Slutade med att jag hostade sönder ett revben och var typ döende. MEN, vem har tid att vara trasig och sjuk när man ska åka till London!? inte jag i alla fall. Ignorera smärtan och att sätta sig på planet kändes som en extremt bra idé, och det var det också. Ångrar inte en sekund att jag yoloade och hakade på när jag såg att en helt random människa frågade på instagram om någon ville följa med till London. Vem gör ens sånt? vem är så dum att den hakar på något sånt? Vilka personer är så dumma att de faktiskt genomför en sån resa!?
Svar: Ascoola Hustlers.

Resan var så sjukt bra och trots att jag med jämna mellanrum visade upp min Bitch-Mat sida så kom vi alla så sjukt bra överens och hela resan kändes bara så naturligt. Allt flöt på bra och vi gjorde inga jättemissar.... Förutom då att vi råkade hamna och bo i Londons knark kvarter de första nätterna vi sov där och att vi höll på att bli rånade när vi var på matjakt på kvällen eller det faktumet att vi höll på att bli magsjuka bara av att kolla på de matställena som fanns i närheten.

Den efterlängtade konsertdagen kom äntligen och vi bestämde oss för att stå ute. I London. Klockan halv fem på morgonen och köa i 12,5 timmar innan konserten ens började :)). Om det var värt det? Absolut. Om det kändes som om att det skulle vara värt det när man stod där och frös fötterna av sig medan man såg alla Hilton gäster sitta inne och gotta sig i värmen? Inte en chans, men att hitta fleecestrumpor inne i en halvtattig LIDL butik gjorde så att dagen kändes lite lättare att klara av, det och tanken på att vi hade massor av vittbröd och nutella att äta under dagen. Helt seriöst alltså, vittbröd och nutella är fett underskattat. Vi hade inte kommit levande tillbaka till Sverige om det inte hade vart för allt bröd, nutella och all den konstiga och egentligen ganska äckliga chokladen vi tryckte i oss. Vi stod så gott som längst fram på vår sida av kön och kom därför in och fick sjukt bra platser.  Såg Josh från YMAS bli överfallen av en halv kö för att ta en bild, tog kort på Adam Elmakias när han tog kort på oss, ÄR FUCKING MED  PÅ FLERA STÄLLEN I ADAM ELMAKIAS KAMERA, står och vinkar samt gör en dubbelhaka när Zack fucking Merricks föräldrar står och tar kort/filmar kön utanför arenan :)träffade en Alex Gaskarth look-a-like och hänge lite med....på honom under något av förbanden. Grät mig igenom Neck Deeps framträdande pga publiken blev helt galen och att knuffas fram och tillbaka med ett brutet revben var helt hemskt. Jag hade SÅ ont, jag led SÅ mycket. Som tur var så hade jag Sanna på ena sidan som gjorde sitt allra bästa för att ge mig så lite knuffar som möjligt och så hade jag A.G look-a-liken på andra och han hjälpte mig också, om det var frivilligt eller för att jag klamrade fast mig i hans arm och typ vägrade släppa honom på en halvtimme vet jag inte.. men så var det i alla fall.

All time low började att spela och alla smärtor var plötsligt som bortblåsta. De healade mig tillfälligt och fick mig i extas. Dock så valde Sanna och jag att lämna våra platser och ta oss ut mot kanten. Sjukt bra val ändå, hade en ordningsvakt som hela tiden såg till att mitt vattenglas var påfyllt med iskallt vatten samt att jag hade extremt bra utsikt över scenen där jag stod, inga huvuden i vägen och jag var fortfarande inom en 25meters gräns från Jack. Vilket innebär typ att om jag ville så skulle jag typ kunnat ramma alla människor i publiken, slagit ner ordningsvakterna, hoppat upp på scenen, förklarat min kärlek för Jack, fått honom att inse att han nog älskar mig också och sen rymmer vi bort till Neverland där vi gifter oss. Fin historia att berätta för barnen ändå! Gjorde dock inte detta för har tappat så mycket kraft i sidan pga revbenet så hade ju vart lite jobbigt om jag bara kom halvvägs upp innan någon övermannade mig.
Konserten var grym. Alltså verkligen grym. Den var så värd all väntan, alla hundra dagar, alla iskalla timmar i kön och alla nära döden upplevelser. Jag skulle inte tveka en minut på att göra om det om jag fick.
Vi tog oss med nöd och näppe tillbaka till vårt "hotell" i knark kvarterna, det var nästan så att jag fick bära Josefin och Sanna på ryggen. Men vi made it. Vi kom tillbaka till "säkerheten" och Josefin kunde äntligen få sitt spraybalsam. Har nog aldrig sett en sån lycka i någons ögon eller hört lyckan så tydligt i någons tonfall som när vi kom tillbaka och det första hon utbrister är "ÅH MITT SPRAYBALSAM!" vi andra prioriterade vatten, sömn och överlevnad. Men inte Josefin..spraybalsamet var det viktiga att komma tillbaka till...vem vill dö i Londons mörka delar med en tova i håret liksom?? Inte vi i alla fall.

Dagen efter packade vi ihop oss och kunde med lite sorg i hjärtat checka ut från vårt extremt ofräscha och kameraövervakade rum. Vi lyckades ta oss tillbaka till Oxford street (alltså till de finare delarna av staden igen), satt på tuben och sjöng en basversion utav Remembering Sunday. Hittade en mataffär som sålde FRUKTSALLAD och grät lite av lycka över vårt fynd. Köpte på oss litervis med dricka och CHIPSBJÖRNAR, har aldrig vart med om något bättre än de där chipsbjörnarna. Hittade en halvsliskig park där vi bestämde oss för att slå läger och äta vår fruktsallad....och dricka allt vi hittade..och bli kompis med varenda fågel som kom. Ulla-Magnus (englands duv version av Conchita wurst) gjorde sitt bästa för att Bertrud skulle återgå till den ljusa sidan och sluta hänga med "de tuffa gänget". Hon lyckades inte, Bertrud är forever lost to the dark side.
Försökte att hitta vägen till vårt sista hotell och alltså, egentligen var det inte så svårt men det tog oss i stort sett hela dagen och det krävdes att Bitch-Mat skulle behöva komma fram och överge sitt resesällskap och fortsätta att vandra ensam ute i Londons ödemark medan de andra försökte att förstå vart vi skulle. Alltså det lyckoskriket jag gjorde när jag såg att det stod rätt namn på skylten i vägkanten, har aldrig känt så innan. Ville helst av allt bara slänga ifrån mig väskan och springa fram och krama skylten. Men det gjorde jag inte, för det hade ju vart konstigt.
Tog oss in på rummet vilket var i toppklass jämfört med allt vi haft innan. Kände mig nästan lite kunglig när jag gick in i rummet, mobilen anslöt till hotellets WIFI, det var städat och jag visste att det fanns riktig mat i restaurangen. Vi gick och åt, SPAGETTI MED FUCKING KÖTTFÄRSSÅS OCH DET VAR SÅ JÄVLA GOTT FÖR DET VAR DEN FÖRSTA MAT VI ÄTIT PÅ TYP FYRA DAGAR. Till det drack vi, resan till ära - Stella.
När maten avnjutits, törsten var släkt och vi hade lyckats skämma ut oss för alla som var innanför hotellets väggar så gick vi tillbaka och dränkte resten av våra sorger i flaskvatten och chipsbjörnar. Oh those chipsbjörnar, vad jag saknar dem. Tidigt morgonen efter var det dags att bege oss till flygplatsen för att avsluta resan. Sjukt var jag är glad att vi gjorde det. Att få se bandet, att få nya vänner för livet, att bara ha så galet jävla kul och YOLOA genom halva London. Som sagt skulle jag inte tveka en sekund på att göra om det om jag kunde.  TACK så jävla mycket brudar, ni är bäst och jag längtar tills STD2 och STD - the hustler version kommer ut så att vi kan reunioniona (ja det är ett ord) oss och chilla gääälet på livet igen.


blev ett väldigt långt inlägg så fortsätter att berätta i ett annat lite senare idag! pussåkraaam

här hade vi fått i oss både fruktsallad och litervis med vatten. Ni ser ju bara på oss hur glada vi är pga det.

I'm more than a bird

I'm more than a plane

I'm a birdplane

I'm a birdplane

 A motherfucking birdplane

Idag för ett år sedan del.2

(sorry för upprepningar ifrån tidigare inlägg men vill verkligen återberätta detta igen.)
....Och när jag gick upp på morgonen så mådde jag betydligt mycket bättre än kvällen innan. Jag kände att jag nog skulle kunna ignorera de tunga huvudet, de bultande öronen, de värkande lungorna, den täppta näsan och den slöa kroppen och faktiskt ha det riktigt kul.

Vi hoppade på bussen och som vanligt var vi speedade. Det är någonting med bussen upp till Stockholm, förväntningar och spänning.
Under stoppet i Ringarum såg Sanna att All time low skulle ha en skivsignering på Bengans. Vi hade ingen aning om vart det låg men vi skulle ju ändå inte ha något bättre för oss fram tills det att konserten började och bestämde oss för att leta upp butiken. Jag vet inte riktigt hur vi tänkte när vi åkte hemifrån. Med tanke på att det endast var Februari så borde vi inte åkt hemifrån i converse och skinnjacka. Men det gjorde vi båda två.
Vi hittade fram till Bengans och bestämde oss för att vi skulle köa, liksom.. det borde ju inte ta så lång tid. Vi hamnade hyfsat långt fram i kön men trots det så var vi tvungna att köa i två och en halv timme innan vi kom in. Inte det smartaste att stå ute i kalla Stockholm i skinnjacka och converse när man är sjuk, men det var värt det.

När vi kom ut till Gullmarsplan hade vi ingen som helst aning om hur vi skulle ta oss till fryshuset där konserten skulle vara. Som tur var dök Gristian upp som en räddande ängel och promenerade genom den mörka parken (trots att GPSen klart och tydligt sa att vi borde gått den upplysta vägen som var bredvid parken..jaja yolo) tillsammans med oss. Vi hittade till konsertplatsen men istället för att ställa oss i kö för att få komma in så spenderade vi ännu fler timmar utomhus med en främling som fick adrenalinkickar utav att klättra på små hus och av att spela tuff. Han var tuff. Efter ett tag gick vi i alla fall in i fryshuset och då tappade vi tyvärr bort vår nyfunne vän. Fuck life liksom.

När vi kom in var Blitz kidz redan i full gång med att spela. Vi höll oss mest i bakgrunden med letade oss ändå in mot väggen så vi sakta men säkert kunde närma oss scenen mer och mer. När det väl var dags för all time low att entra scenen så steg stämningen i rummet med 110%. Sällan har jag känt ett rum vara fyllt utav så mycket energi.  Konserten var grym, stämningen var på topp och killarna charmade alla med sina dick-jokes och leenden. Jag kände hela tiden hur kroppen skrek nej. Den ville inte, den orkade inte. Vid ett tillfälle i början så stod jag precis så att jag hade en strålkastare rakt i ögonen och det spelade ingen roll hur jag flyttade mig för den lyste ändå rakt in i ögonen. Tårarna sprutade och huvudet kändes som om att det skulle sprängas, men vem har tid att må dåligt när man är på konsert? Inte jag iaf, ignorera kroppens varningssignaler och fortsätt att tänja på dina gränser, gör det. Jättebra idé. Det var så varmt i rummet, alla svettades men jag frös. Hade både min och sannas tjocktröja på mig. Alex började spela på remembering sunday och teraphy och här någonstans får jag kvällens första minneslucka. Jag vet att jag letade mig närmare väggen för att kunna hasa ner på golvet men efter det är det svart. Jag minns ingenting ifrån låtarna eller vad jag gjorde. Tror att jag kanske tuppade av i några sekunder när jag satt mig ner. Eller så var kroppen bara för trött, jag vet inte. Fick de här två låtarna till att återhämta mig lite och efter det så fortsatte jag likadant som innan. Hoppa, skrika, sjunga, dansa. Det kändes som en väldigt bra idé just då trots det som hände inne vid väggen några minuter tidigare.
Konserten slutade utan fler incidenter och jag kände mig ganska pigg igen, jag var definitivt high on life när jag lämnade konserten. Inte hade jag väl dagen innan kunnat ana att jag snart skulle få uppleva den bästa kvällen i mitt liv.

Sen är allting svart igen, jag minns att vi tog en affisch ifrån ett elskåp på vägen hem. Men efter det har jag ingen aning om vad som hände. Jag minns ingenting fram tills jag vaknade i hotellsängen dagen efter. Hur tog vi oss tillbaka? Hur kom jag in på hotellet? Vilken tid var vi tillbaka på hotellet? Hur tog jag mig till sängen? Jag vet fortfarande inte. Sanna har berättat lite om hur vi tog oss tillbaka och så men jag minns fortfarande inte. Det är läskigt att inte minnas. Vad som helst hade ju kunnat hända.

Så barn, när ni läser detta. Gör inte som jag. Om ni mår dåligt så stanna hemma och vila. Det gick bra för mig den gången men helt ärligt så hade ju vad som helst kunnat hända. En vilsen tjej i stora Stockholm liksom. Lyssna på er kropp (fast om ni riskerar att missa den bästa kvällen i ert liv så kan man kanske göra ett undantag. Så länge som ni inte är ensamma och är försiktiga så är det värt att må skitdåligt lite längre bara för att få uppleva det). För helt ärligt, den resan har inte varit annat än positiv. Jag hittade tillbaka till den jag vill vara, fått massor av vänner, hittat grymma band och har haft super kul. Men bäst av allt, jag har kommit närmre min syster. För det är tack vare denna resan som vi idag är så nära varandra som vi är.

Idag för ett år sedan del.1

Idag för ett år sedan låg jag på soffan och grät för att jag var så sjuk och mådde så dåligt. Minns verkligen hur dåligt jag mådde för jag har aldrig vart så sjuk innan. Jag hade noll motivation till någonting och att åka till Stockholm imorgon kändes helt idiotiskt. Jag funderade starkt på att be någon annan ta min plats så att jag kunde stanna hemma. Ville dock inte svika min syster så jag samlade ihop så mycket energi som möjligt och lyckades efter mycket om och men packa ihop en väska med allt som min sjuka hjärna tyckte att jag kanske skulle få användning av. Minns att jag bland annat packade ner en tom glassförpackning för att jag tänkte något liknande att "den kan man ju ha och lägga saker i". Jovisst, tanken var ju god men vad skulle jag lägga i en tom glassförpackning när jag var i Stockholm? Den kom aldrig till nytta den resan, konstigt nog.

Var vaken mest hela natten och när klockan ringde morgonen därpå lovade jag mig själv att jag skulle göra det bästa av situationen och försöka att ge tillbaka allt till Sanna som hon har gett till mig......

Holiday weekend

Min bästis Chase och hans ena band holiday weekend släppte häromdagen sin nya låt "vampire". Denna låt har spelats om och om igen sen dess, den är så fruktansvärt bra!
klicka på länken och lyssna på låten!!

Holiday Weekend - "Vampire"

Och om ni känner att ni kommer att bli Holiday Weekends största fan bör ni även ta och kolla in deras andra band Moreland där bland annat även grymma Winton är med! Lite annan musikstil men minst lika bra!
Sen om ni inser hur bra denna musiken faktiskt är så kan ni ju alltid börja följa killarna på twitter

Case - @Casesned
Tyler - @Curseofmight
Zachary - @Zackdegaetano

EVERYONE GRAB A TITTY, GENTLEMEN BEHAVE YOURSELF GRAB A MAN TITTY.

Satt och kollade igenom Sweet, Slade och Smokei bilderna då jag letade efter Sannas och min "Dave Hill scen selfie", hittade den och massa andra bilder som jag för tillfället helt hade förträngt fanns och så galna minnen dök återigen upp i huvudet.

Hur många personer i världen kan ärligt säga att de har en Dave Hill in action selfie?? 

Vet att jag redan lagt upp dessa bilderna men när jag snubblade över denna började jag asgarva. Älskar att denna mannen gick ut extra på scenen endast för att säga hej då till mig. Saknar honom.

Och undrar även om denna mannen har kvar alla bilder och filmer som han tog på oss. Hoppas det för vi blev bffssss.

Som jag skrev på twitter....

Maybe it's not my weekend but March15 is gonna be my month!

Sååå, hur är livet? mitt är toppen och asbra. Längtar röven av mig tills Mars men den som väntar på något gott....
Har lagt till lite saker som kommer att hända där samma vecka som vi ska till London. Först då en London resa med okänt folk, All time low och real friends konsert med dvd-filmande. Sen några fler dagar kvar där innan vi tar flyger hem och packar om väskorna innan vi på tisdagen åker till Stockholm för att se på Pierce the veil, sleeping with sirens och Issues första kvällen sen kvällen efter gå på Yellowcard, Less than Jake och Chunk no captain chunk. Sammanfattar alltså detta till att jag kommer se ÅTTA olika band live på mindre än en vecka. Om jag kommer att vara jättetrött? Antagligen. Om jag kommer att lida av en extrem PCD? Utan tvekan. Om det kommer att vara värt det? Helt klart.

Kommer förhoppningsvis också att kunna åka till Bråvalla i sommar. Måste dit, har dock ingen att gå med för tillfället så om någon som läser detta ska dit och har plats för en ensam men extremt glad och hypad person (iaf när jag ska få gå på konsert) så kan ni väl hojta till. Blir antagligen bara fredagen isf såååååå.....

ALL I WANT FOR CHRISTMAS IS...

...MCR getting back together

Pierce the Veil, Sleeping with Sirens and special guests

Den 24 mars, fyra dagar efter att jag har sett All time low i Wembley kommer jag att vara i Stockholm och se Pierce the veil och Sleeping with sirens OCH DERAS FUCKING SPECIAL GUEST ISSUES

min reaktion på detta i punktform:

• *andnöd*
• JAG VILL INTE SE DEM UTAN CASE
• Det här kommer att bli så grymt!!!!!!!!!!!!!!!!!
• Nej usch fy, kommer att gå ut när de spelar
• VARFÖR kommer inte Case att vara där 
• GAAAAH ÄR SÅ TAGGAD ATT JAG DÖÖÖR!!!
• Jag kommer slå ihjäl Tyler..
• Jag kommer att slå ihjäl Michael!
• Jag kommer definitivt att slå ihjäl A.J. 
• Hoppas att de spelar boyfriend!!
• ÅH, ska bojkotta allt som har med dem att göra
• JAG KOMMER ATT FUCKING FREAKING SE ISSUES LIVE, GAAAAAH

Och ja, sen så fortsatte mina humörsklyvningar såhär i cirka tre och en halvtimme till. Men annars så är det lugnt. Är fortfarande galet taggad, känner fortfarande att jag kommer att slå ihjäl Michael och A.J. Mitt hat för Ty har minskat lite, men i samband med att det minskade så ökade det för de andra, oups. 

Känner också att jag med säkerhet kommer att gråta floder pga att Case inte kommer att vara där. Kommer med säkerhet också även att snapa sönder honom innan/under/efter och typ skälla på honom för att han inte är där. 

Femhäraslaget

Ok, kan vi bara ta en minut åt att gråta över att jag i tisdagsnatt var på mitt livs sista Hobbit premiär? Var dock väl förberedd och visste i stora delar vad som skulle hända. Ändå så sprutade tårarna åt alla håll och kanter under i stort sett hela filmen. Som tur var hade jag en av Heddas kompisar (som jag inte har den blekaste aningen om vad hon hette) bredvid mig som gav mig näsdukar när hon såg att det behövdes, hade även Sanna på andra sidan så kunde hålla hennes hand när filmen började och när det var läskigt <3 <3 <3
Trots typ ett helt paket näsdukar att torka tårarna med så var ärmarna på min tröja ganska så genomvåta när eftertexterna hade slutat.
Ville inte lämna salongen pga då visste jag att det skulle vara slut på riktigt. (ja, mitt liv är såhär dramatiskt när det handlar om Sagan om ringen, Hobbit, Harry potter och star wars. Deal with it)

Det är nu två dagar sedan jag såg filmen och jag vet fortfarande inte riktigt hur man ska gå vidare efter det här. Ska man försöka intala sig själv till att livet går vidare och att allting kommer att kännas bättre om några dagar? eller ska man fortsätta leva i det förflutna och liksom aldrig mer kunna förstå vad riktig lycka är? (förrän nästa december då den nya Star Wars filmen släpps). Jag tror att jag kör på det sistnämnda.

Var på Hobbit desolation of Smaug innan premiären av den nya. Det är få gånger som jag kiknar av skratt när jag tittar på film men det hände i båda dessa filmerna, mer än en gång. Ni vet i tvåan när dvärgarna kommer till Esragoth där de finns en elak snubbe som heter Alfrid? Satt drickan i halsen när jag såg vem han liknade. Har aldrig tänkt på det innan men nu när jag väl börjat så kan jag inte sluta, Alfrid (eller Ryan Gage som han också heter) är så galet extremt jävla lik Tyler. Alltså verkligen, på pricken. Skrev till honom och frågade varför han dolt sitt skådespelarliv men han igonrerade det så tänker skicka det till Case istället så att han får visa det för honom IRL!!!

Ni kan ju inte förneka att de är sjukligt lika? De två nedersta bilderna är på Ty.....eller är dem??? 

the black parade is dead

Det är möjligt att jag fällde några tårar under tiden som jag tittade på denna, det är även möjligt att jag hade gåshud i cirka 60 minuter i sträck. 

Birds, planes, peniscars

Fick mig ett riktigt gott skratt till denna filmen. Alltså ja, om man inte är ett fan av svordomar eller "otrevliga"texter så ska man inte ens veta vem Fronz är.

Don't be a hooligan, It's time to be cool again

Kommer ni ihåg när jag för cirka 100 år sedan skrev ett blogginlägg om att jag hört fel på 'damned if  I do ya' texten?
Hade tänkt på det låååååångt innan jag ens bloggade om det och skrev det säkert någon månad innan till Jack & Alex på twitter.

I torsdags när jag satt och skrattade mig igenom Jarrod Alonge's missheard lyrics filmer på youtube så hittade jag att HAN HAR TAGIT MIN MISSHÖRDA TEXT och lagt in den i sin film. Not ok Jarrod, not ok.

Det är den andra låten som spelas, böjar cirka 15 sekunder in i filmen. 

(och nej, påstår inte att jag är den enda som hört fel här, men ändå. Det känns inte helt ok.) 

All time low

Det var ett tag sedan jag la ut några ATL låtar så nu får ni två stycken som jag äääälskaaar.

Filmen till den andra videon är livet alltså. 

På tal om all time low. De släppte lite nya europaturné datum häromdagen. Hade väntat hur länge som helst och var super taggad på det för jag var nästan till 100% säker på att de skulle komma till Sverige. 

Jag hade fel. Norge, de kommer till Norge. 

Började nästan gråta, om vi kan åka hela vägen till London så kan de väl för satans ta en liten tripp till Sverige. Iaf så hade de bara massa konstiga länder som de åkte till och inte särskilt många heller så de flesta tror att de kommer att komma fler datum. Hoppas på det. Annars är jag redan halvvägs till Norge liksom...

COVER

Är just nu väldigt inne på covers av olika slag. Hamnade av en slump på denna underbara covern på en redan asbra låt. Sleeping with sirens strikes again.

Om Tyler inte hade vart en sån extremt kaxig och ständigt hög person så hade jag nog faktiskt kunnat gilla honom. Men med tanke på att jag vet en hel del dumma saker som han har gjort så kommer jag aldrig att ens kunna kalla honom för en person jag respekterar. Jag gillar hans röst och den musik han spelar men inte mer än så. Det är synd att han förstör sitt liv, han är en riktigt talangfull person.

vet inte om jag redan har länkat denna videon men tycker att denna versionen av låten är så grymt bra. Gillar också att det är Winton som är med och spelar de olika blåsinstrumenten i låten. 

Som sagt, synd att han förstör sitt liv. 

Kan vi inte bara ta och stanna upp i några minuter och kolla på denna "intervjun". Bara titta på hur liten Kellin ser ut. Sowcjuwt.

(ja jag vet att den är ifrån 2011 men den är fortfarande söt.) 

Sleeping with sirens

Sitter och kollar på ganska många youtubeklipp ifrån konserter och råkade för någon månad sen trilla in på klippet här nedanför. Hoppas verkligen att SWS kör båda dessa låtarna under världsturnen, annars blir jag leeedsen.

Men iaf, i detta klippet så springer TRE tjejer upp på scenen vid olika tillfällen och springer fram och kramar / FÖRSÖKER pussa på Kellin. Alltså förlåt men hur respektlöst är inte det. Om man tar sig upp på scenen så VISST en kram, det går bra men sen får det fan vara nog. Alltså hade ni velat att helt främmande människor kom fram till er och börjat pussa på er? Tycker att det är sjukt respektlöst att för det första ta sig upp på scenen utan tillåtelse och sen liksom börja hänga på bandmedlemmarna. De må vara din största idol som står där bara några meter ifrån dig men det ger dig ingen rätt till att bete dig som du vill.