Förlåt om jag stör stör stör dig i natten men jag vill in i ditt huvud och aldrig komma ut

Dagar som dessa, när jag sitter här med ögon som nästan går i kors trots alldeles lagom många timmars sömn så brukar jag tänka. Jag brukar tänka på allt mellan himmel och jord som har hänt eller som händer i mitt liv.

Idag har jag mycket tid för att tänka. Jag tänker tillbaka på alla gånger jag ramlat omkull, jag tänker tillbaka på alla gånger jag kunnat resa mig upp igen för att någon stått bredvid och tagit tag i min hand och hjälpt mig lite på traven.
Jag tänker tillbaka till de kvällar som man kanske har konsumerat lite för mycket alkoholhaltiga drycker som ibland slutat i tårar och kaos men som ibland har fått en att glömma de där tunga tankarna som gnager i ens huvud hela dagarna och där med kunnat somna med ett leende på läpparna.
Jag tänker tillbaka på de perfekta kvällarna i stugan tillsammans med min familj, när vi alla är samlade och umgås. De där kvällarna som är guldvärda och som jag inte skulle byta ut mot någonting.
Jag tänker tillbaka på alla de bästa stunderna som jag har haft tillsammans med mina bästa vänner, till exempel de gångerna vi hoppade i hamnen med kläderna på och bad några tyskar ta kort på oss eller när vi satt i en häck i typ en timme för att vi inte visste vilken katt som "tillhörde oss".
Jag tänker tillbaka på alla personer som jag sårat. På alla personer jag behandlat som skit trots att de inte förtjänat det. Trots att jag hade lovat mig själv att denna gången skulle det vara annorlunda.
Jag tänker tillbaka på de stunder jag alltid stått upp för mina vänner, alla de gånger jag lyssnat och funnits där och klappat dem på ryggen när de behövt någon som finns där utan att döma.

Jag scannar igenom vartenda litet minne jag har. Ibland skrattar jag till, jag ler när jag tänker tillbaka på hur jag och Metal-Erik sjöng oss hesa till Björn Rosenström, jag ler när jag tänker tillbaka på den sjuka London resan jag genomförde med totala främlingar som idag är nära vänner till mig. Jag går sönder. Jag går sönder när jag tänker på att jag ibland gett upp allt jag haft för att kunna stötta någon som jag senare fått veta inte skulle göra detsamma för mig. Jag går sönder när jag tänker på att jag aldrig någonsin kommer att kunna vara tillräcklig för alla. Jag går sönder när jag tänker på de vänner som jag har förlorat, jag känner hur hjärtat värker när jag tänker på alla de vänner som jag kommer att förlora.

det är som som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv

Jag finner inga ord

Alltså, wow. Hur ska jag ens kunna finna ord till att beskriva Bråvalla? Grymt, underbart och allting jag någonsin drömt om räcker liksom inte till för att få fram den känslan jag hade igår. Alltså jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig just nu. Igår ungefär i samma minut som Sanna och jag gick fram till scenen där All time low skulle spela så dök Jack upp. Jack Bassam Barakat smög sig upp bakom oss och bad oss vara tysta så att han bara kunde smälta in. Han stod med oss i publiken i typ tio minuter och vi var bara typ 7-8 personer som visste om att han var där trots att folket redan hade börjat samlas vid scenen.
Vänta lite här, kan vi backa bandet. För inte alls länge sedan pratade jag och sanna om att sånna där spontana grejer som bandmedlemmar gör händer aldrig oss, vi har inte den turen. Men det verkar som om att turen har vänt i alla fall tillfälligt för att helt plötsligt så stod han bara där mitt ibland oss. Helt plötsligt hade han vart så nära att han rört mig. Hur hände ens det?

Konserten var så fruktansvärt bra, fick höra missing you och hade gåshud under cirka alltihop. Var i total extas efter den upplevelsen och trodde faktiskt inte att dagen skulle kunna bli något bättre. Jag hade fel, Winnerbäck hade en helt magisk spelning och en grym publik. Hans röst som liksom får en att känna sig hemma på något sätt och att få höra 'ett sällsynt exemplar' live var mer än vad jag hade kunnat drömma om. Okej men efter denna upplevelsen så borde ju ingen av de kvarstående uppträdandena kunna hålla samma standard? Ja hade fel, igen. Robbie Williams, vilken jävla stjärna! Han bjöd på en riktigt jävla bra show. Det var specialeffekter åt höger och vänster och även här var publiken på topp. Både Robbie och Winnerbäck hade sånna uppträdanden där man inte ville filma eller ta kort, man ville uppleva det där och då för man skulle aldrig kunna återskapa den otroligt mäktiga känslan som levererades. Det var helt galet, jag är mållös.

Att få röra honom och att ha honom så nära var lite som att få ett varmt slag på käften.

...En hjälpande hand,

en tröstens stämma…

En bror är det bästa

som man kan ha hemma.

...Då är det skönt

med någon som lyssnar

och kommer med råd

istället för tystnad....

Nå´n gång i livet

når man en punkt

när kriserna hopas

och allting känns tungt...

Bråvalla 26/6 -15

och idag ska jag skrika mig hes och vara full och galen älska i leran gå på bajamaja så ska jag skita ut alla mina bekymmer för det är idag som allting ska falla på plats och mitt liv ska vara så oförskämt bra. 

Det är festival, allt är bra.