Detta kommer alltid att slå mig right in the feels.

"It sucks beacuse no matter how much you mean to me, for you I'm always just gonna be another face in the crowd."


Det är ju så jävla sant, det spelar ingen roll hur mycket Jack, Zack, Rian och Alex kommer att betyda för mig för att jag kommer aldrig att vara något annat än ett till ansikte för dem. Grejen är den att det stör mig så mycket att stunder som till exempel när Jack kom till oss på Bråvalla, det är någonting som jag kommer kunna leva på en lååång tid framöver men det är också något som han inte längre tänker på, som inte alls var någonting stort för honom, det var liksom bara en vanlig dag i Barakattens liv. Eller typ som den veckan så Zack svarade på i stort sett alla mina tweets, skulle någon fråga honom om det nu så skulle han säkert inte ens minnas att han har gjort det.

Men självklart är inte det här någonting konstigt, de har så många fans och jag är bara en i mängden. Pojkarna blir bara större och större och det känns så himla bra att trots att de bara blir större och större och får fler och fler fans så är de fortfarande samma roliga och omtänksamma killar. Galet stolt över att kunna kalla mig för en hustler.

Let us live as Jane and Tarzan

Seriöst, han är en sån jävla hjälte och han vet inte ens om det själv. Jag önskar att jag fick chansen att kunna berätta för honom, låta honom få veta.

 

I want him in the most unromantic way

Jag har knappt jobbat alls men ändå så känns det som om att jag missar hela sommaren. Jag är inne på min andra arbetsvecka av måååånga och jag är sjukt glad över att jag får chansen att vara här och jobba för utan detta så skulle jag vart köörd.

Men ändå så känner jag längtan, längtan till en riktigt dagsfylla eller en sensommar kväll med härlig musik och goa vänner. Så som en sommar ska vara alltså. Dock så är ju inte vädret något att hurra för så förstår egentligen inte varför jag sitter här och klagar när jag vet att det ändå inte hade blivit av något trots att jag hade vart ledig.

De kommande veckorna har jag dock en del saker planerade. Till att börja med så kommer Josefin hit några dagar, ska bli galet kul att träffa henne igen. Sen så är det konserter i sluttsruinen även denna sommaren. Ingenting kommer väl slå förra sommarens Sweet, Slade och Smokei kväll med söta scenarbetare och gratis öl men tror att detta kan bli riktigt bra i alla fall. Har biljetter till både Tomas Ledin och Uffe Lundell. The gubbs still going strong liksom. Kanske även att det blir en sväng till kalmar för att lyssna på Roxette.  Någonstans häribland ska jag även försöka att hinna med att träffa lite vänner. Jag ska fira min syster som fyller år och möjligtvis partja lite också. Så jag kommer ju inte att bara sitta inne på kontoret eller ligga i sängen och dega. Jag har fullt upp då det säkerligen kommer att dyka upp spontana promenadkvällar, turer till Kalmar och sena kvällar på systerns balkong.

En sista minuten till valfritt soligt ställe

Det lockar så mycket. Just nu lockar det så mycket att lite snabbt packa ihop en väska med det nödvändigaste, köpa en flygbiljett och hamna där jag hamnar. Spendera dagarna på stranden och hela nätterna på en halvsliskig bar med alldeles för mycket fylla.

En typsik jävla charter resa, det är det enda som jag verkligen vill göra just nu. Komma bort ifrån allt. Då hade man mått.

Förlåt om jag stör stör stör dig i natten men jag vill in i ditt huvud och aldrig komma ut

Dagar som dessa, när jag sitter här med ögon som nästan går i kors trots alldeles lagom många timmars sömn så brukar jag tänka. Jag brukar tänka på allt mellan himmel och jord som har hänt eller som händer i mitt liv.

Idag har jag mycket tid för att tänka. Jag tänker tillbaka på alla gånger jag ramlat omkull, jag tänker tillbaka på alla gånger jag kunnat resa mig upp igen för att någon stått bredvid och tagit tag i min hand och hjälpt mig lite på traven.
Jag tänker tillbaka till de kvällar som man kanske har konsumerat lite för mycket alkoholhaltiga drycker som ibland slutat i tårar och kaos men som ibland har fått en att glömma de där tunga tankarna som gnager i ens huvud hela dagarna och där med kunnat somna med ett leende på läpparna.
Jag tänker tillbaka på de perfekta kvällarna i stugan tillsammans med min familj, när vi alla är samlade och umgås. De där kvällarna som är guldvärda och som jag inte skulle byta ut mot någonting.
Jag tänker tillbaka på alla de bästa stunderna som jag har haft tillsammans med mina bästa vänner, till exempel de gångerna vi hoppade i hamnen med kläderna på och bad några tyskar ta kort på oss eller när vi satt i en häck i typ en timme för att vi inte visste vilken katt som "tillhörde oss".
Jag tänker tillbaka på alla personer som jag sårat. På alla personer jag behandlat som skit trots att de inte förtjänat det. Trots att jag hade lovat mig själv att denna gången skulle det vara annorlunda.
Jag tänker tillbaka på de stunder jag alltid stått upp för mina vänner, alla de gånger jag lyssnat och funnits där och klappat dem på ryggen när de behövt någon som finns där utan att döma.

Jag scannar igenom vartenda litet minne jag har. Ibland skrattar jag till, jag ler när jag tänker tillbaka på hur jag och Metal-Erik sjöng oss hesa till Björn Rosenström, jag ler när jag tänker tillbaka på den sjuka London resan jag genomförde med totala främlingar som idag är nära vänner till mig. Jag går sönder. Jag går sönder när jag tänker på att jag ibland gett upp allt jag haft för att kunna stötta någon som jag senare fått veta inte skulle göra detsamma för mig. Jag går sönder när jag tänker på att jag aldrig någonsin kommer att kunna vara tillräcklig för alla. Jag går sönder när jag tänker på de vänner som jag har förlorat, jag känner hur hjärtat värker när jag tänker på alla de vänner som jag kommer att förlora.

det är som som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv