Så ofattbart fint.

Efter att flera gånger blivit tipsad om att titta på succeserien "Torka aldrig tårar utan handskar" kunde jag inte hålla mig längre utan var tvungen att se filmatiseringen på svt play. När jag började titta på det hade jag ingen aning om att jag skulle fastna för den och jag trodde verkligen inte att detta skulle vara några böcker jag skulle sträckläsa. 

Jag är dock mycket glad att jag såg den. Det var väldigt länge sen jag blev så rörd. I stort sett grät jag mig igenom alla 3 delarna, men blandat med varma skratt då och då. Jag grät inte bara för att det var sorgligt utan för att berättelsen är så fantastiskt vacker. Tragisk - men vacker! Inte bara  berättelsen var vacker utan hela upplägget; filmningen, färgerna, människorna. Kärleken mellan Rasmus och Benjamin är vackrast av allt och dessutom väldigt naturligt och trovärdigt gjord. Det var nästan så att jag kände mig lite avundsjuk på deras kärlek. När de tog varandras händer i gatlampornas sken och med snön som yrde så fällde jag inte bara en - utan minst två tårar. 

Även om deras kärlek från början är oskyldig får den hemska konsekvenser. Att som förälder ta farväl av sitt barn med anledning av att barnet älskar någon av samma kön är ofattbart. Att inte få vara med på sin älskades begravning pga att den älskade är av samma kön är även detta ofattbart, likväl som det är ofattbart att föreställa sig hur AIDS-sjuka behandlades under 80talet och fortfarande på vissa ställen behandlas. 

Det finns så mycket att säga om filmen och jag har försökt så många gånger men jag är inte kvinna att göra det på ett rättvist sätt. Låter några citat tala för sig själva:

Benjamin läser ut Johannes uppenbarelsebok: "Och han skall torka varje tår från deras ögon och döden ska inte finnas mer. Och inte heller ska sorg eller skrik eller smärta finnas mer. Det som en gång var är borta."

Rasmus: Paul, om du fick leva om ditt liv...
Paul: Du får inte leva om ditt liv. Det är det som är själva grejen.