En punkt

ÅR 2009

Ni i familjen som inte vill bli ledsen/deprimerad borde lämna bloggen nu med engång. Jag behövde skriva av mig och jag vet att detta fortfarande är känsligt.

Jag älskar er <3

År 2009 och alla åren framåt har nog varit de sämsta i mitt liv. 

Det året förlorade jag min älskade morfar,allt gick så fort. Jag hann knappt fatta vad det var som hände. Helt plötsligt dök det upp en sjukdom och sen poff så försvann det en viktig person från mitt liv.Under mindre än 24 timmar så förlorade jag inte bara min morfar utan även världens bästa granne.Vi sov alla lätt och hans barn kom springades till oss mitt i natten ihopp om att mamma eller pappa skulle kunna göra något. Det blev självklart väldigt mycket tommare men vi hade ju i alla fall mormor. Året gick långsamt eftersom att mormor bara blev sjukare och sjukare. I alla fall så tog även det året slut och trots att det hade varit jobbigt så klarade vi det rätt bra för att vi höll ihop. 2010 började, mormor blev fortfarande bara sjukare och sjukare och poff så fanns inte hon heller hos oss. Det var då jag verkligen fattade. det var då jag ställde in mig på att vi skulle få klara oss själva. När morfar försvann så var det en riktig jävla pest och jag mår fortfarande dåligt för att jag lämnade honom själv. När mormor försvann som försvann allt, vi hade ingen att rådfråga och ingen att bara åka hem till helt utan anledning. Allting ändrades så snabbt. Detta var första gången jag förlorade någon/några som stod mig så nära. Efter ett tag så var vi alla i familjen rätt så nollställda. Ingen av oss visade någon direkt sorg och det gör vi inte nu heller. Vi har sånna dagar som vi bara vill lägga oss under täcket och gråta för resten av livet, det har ju alla. Vi har alla varit väldigt starka men jag tror att vi alla hade mått bättre av att sörja från början och inte ta det lite som det kommer. Tiden mellan mormor och morfar förlorade jag även min älskade kanin. I slutet av 2009 blev hon lam och dagen efter att jag fick reda på det var hon också borta. Även det gick oerhört fort. Jag hade ingen att gråta ut på, att prata hur jag mådde med. jag gör helst inte det med människor. Att Bebis försvann tror jag är en anledning till att jag aldrig sörjde riktigt från början för jag kände inte att jag hade någon/något att lita på. 2011 dog även min storebrors kanin Stefan. Även det tog hårt på mig. Stefan och jag hade aldrig någon bra relation men det var endån så tomt utan honom.

Nu när jag sitter och läser igenom juliahofswedens blogginlägg om sin familj / mamma osv, så känner jag igen mig så mycket från när mormor och morfar var sjuka. Juliahs mamma hade också canser och de sa att hon skulle klara sig. Det fick mig att tänka på morfar, de sa att han skulle klara sig men en knapp vecka efter så var han borta. Mormor fick däremot kämpa längre. Det blev många cellgifts behandlingar och när hon äntligen började må bra från förra omgången så skulle hon börja om igen. Vi pratar väldigt mycket om mormor och morfar här hemma och jag har inget problem men att diskutera vad som hände dem osv. Det som jag tycker är jobbigast just nu är att sitta och tänka på deras sista tid & dagar. Det gör ont i mig när jag läser och inser att flera har fått gå igenom samma helvete som vi har gjort, det värker verkligen i mig, i hjärtat. Luften vill inte till lungorna utan den stannar i halsen.

Kan ni själva tänka er hur det är att se de man älskar ligga helt svaga och veta att man inte kan göra ett jävla piss för att de ska må bättre. Jag gjorde i alla fall mitt bästa för att de skulle må bättre, när morfar låg på sjukhus så gjorde jag honom en teckning, jag trodde egentligen inte att han blev så glad för den men när han hade bytt avdelning så hade han glömt teckningen på den andra avdelningen och han blev faktiskt riktigt ledsen för det. Då gjorde jag honom en ny och han tackade mig så himla mycket, tänk vad en sån enkel grej kan göra mycket. En annan sak som jag kommer ihåg så väl från morfars sjukhus tid var när jag ville ha ett gossedjur och gick ner till cafeterian och köpte en liten tiger, morfar döpte den till Tigger och jag älskar den fortfarande så mycket. Dagen då morfar dog var han så svag, hela kroppen var svullen och han kunde inte prata, jag blev rädd, en stor förebild till mig låg där och kunde inte göra någonting. I alla fall så vågade jag inte säga någonting till morfar (blev så chockad när jag såg honom) så mamma frågade honom om han kom ihåg att han hade döpt tigern som jag hade med mig, svaret jag fick var en nick och även om han inte kunde säga ja så blev jag så glad att han kom ihåg det. Bara några timmar senare var han borta.

Att förlora så många på såå kort tid har verkligen fått mig att bli orolig. Jag är alldeles för ofta rädd för att någon i familjen eller släkten ska försvinna eller få canser.Även livrädd att Elton eller Jens ska försvinna. Det gör ont i hjärtat och jag känner hur det bränner i ögonen nu bara jag tänker på det. Jag vill aldrig mer uppleva att någon som betyder exremt mycket för mig försvinner.Jag vill inte uppleva tomheten eller få känslan att inte kunna ha någon att rådfråga igen. Fattar knappt ens att jag skriver detta nu , för jag får så sataans ont i kroppen när jag tänker på vad vi förlorade och gick igenom. Men vi var är och kommer alltid att vara starka för att vi finns alltid och stödjer varandra genom våttt och tort.

Jag älskar mig familj,släkt och mina djur så så mycket att det verkligen inte ens går att beskriva med ord. Jag är nästan sjukligt rädd att förlora er, utan er är jag verkligen ingenting. Ni är luften jag andas, mina friska andetag och mina självklara hjärtslag. Älskar er till döds, <3

Tigger, <3

morfar, <3

mormor , <3

Canser, akta dig för nästa gång jag upptäcker dig så ska jag skjuta ihjäl dig.