Vi står på gatan, bryter meningar i mörkret

Hallihallå, hur rullar livet?
Solen skiner, jag är ledig, ska äta pizza i parken och har idag haft en hel massa kvalitetstid med både syster och mor. Det är dumt att klaga alltså.

I onsdags drog vi en utgång. En väldigt konstigt sådan också. Ingenting blev som planerat och kvällen var blandad med både hjärtesorg och skratt. Fick nya vänner och var hela tiden beredd på att det skulle bli bråk. Trots detta så var det en väldigt intressant kväll och trots allt som hände så hade jag det faktiskt väldigt trevligt och kvällen kryper sakta men säkert upp på en av de topp fem konstigaste kvällarna.

Minns dock inte att man var såhär trött efter en utgång, har nästan sovit mig igenom de senaste två dagarna, men jag antar att det är sånt som ingår.

Om en stund ska vi åka in till stan igen, pizza i parken. Lääängtar. Livet levererar verkligen en riktigt bra fredag. Imorgon ska vi iväg på kalas på dagen och sen kanske vi ska på ut på kvällen. Vi får se hur det blir med det där. Vi gillar ju inte direkt människor.

Hur som helst så hoppas jag att er fredag fortsätter att bli lika bra som min har vart.

Du är glad, det har jag sett på din statusrad och alla bilder ifrån någon bar. Där verkar du glad. Vi ses på stan, jag undrar om vi borde fika någon dag? Du säger absolut det låter bra. Men du har det redan bra.  Jag vet att jag är en idiot och hela stan vet vad jag gjort och jag förtjänar hur jag mår kom häll mer salt i mina sår.

Suddiga bar-toa-selfies-man inte minns är ju ändå ivet.

-

Brudarna är så bra.

Dom säger kärlek är en drog, jag tar vilken skit som helst
Men om kärlek är en drog är det ingen drog för mig
Jag vill inte vara ensam
Men vem vill vara ensam

Jag är

Jag är ficktjuven på centralen

Jag är bomben på terminalerna i väskan som lämnats kvar

Jag är de första kalla regnen

Jag är frosten där inget växer

Jag är halvåret av mörker i landet som gud glömde

Jag är tårgas i handväskan

Jag är självmordsstatistiken

Jag är glesbygden, Rohypnolen

Jag är svartsjukan, alkoholen

Jag är de snabba sms-lånen

Jag är dimman i minneslunden

Vinden på bron över sundet

Jag är kniven i innerfickan

Jag är alla vapen vi exporterat

Jag är soldaterna vid byarna

Jag är minorna

Jag röstar inte längre i valet

Jag är melodifestivalen

Jag är dom som går in i väggen

Jag är dom som går genom rutan

Jag bor i den största staden

Jag skänker pengar till Rädda Barnen

Min dator är full av bilder som aldrig borde tagits

Jag är handen som gungar vaggan

Jag är anonyma kommentarer

Jag är mobbningen på nätet

Jag är Big Macen du äter

Jag är allting runt om dig.

Jag vill skrika, gråta och aldrig mer öppna mina ögon.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. I morse när jag vaknade var jag så ångestfylld, det kändes som om att ångesten åt upp mig inifrån och jag kände mig intryckt i ett hörn. Skolan ger mig en sån brutal ångest just nu, jag måste kämpa med matten, jag måste få klart mitt yrkesbevis och allt runt om det, jag måste utföra det och göra det bra samt stå inför en hel jury som dömer vartenda ord jag säger. Jag måste prestera hårt i allt just nu, både i skola och relationer. Jag orkar inte.

Just nu verkar det mesta som jag gör ganska hopplöst, liksom hur mycket man än anstränger sig så är det ändå alltid någon som inte tycker att det duger. Någonting som inte blir riktigt så bra som man hoppats på eller någonting som inte riktigt klaffat som det borde.

Som om att det inte skulle vara nog med den psykiska utmattningen så är jag fortfarande även extremt trött i både kropp och knopp efter den fem veckors långa influensan jag hade. Jag har inte återhämtat mig helt och kan plötsligt bli andfådd av att bara sitta still i soffan. Tydligen så slår mitt hjärta så fort och hårt också att det känns som om att man blir knivhuggen ifall man kommer för nära det.
-----------
Men nu när jag legat här i sängen ett tag, fått i mig både mat, chips OCH choklad samt kunnat skriva av mig lite så känns livet faktiskt en gnutta bättre igen. Hela denna dagen har vart en enda stor svacka men det kanske är på väg uppåt igen. I alla fall så vill jag tro att det är så och om det skulle vara så att jag är helt ute och cyklar och att dagen bara kommer att bli värre så har jag i alla fall choklad och chips. Så don't worry ppl, jag klarar mig. Det gör jag alltid.

Alex Gaskarths röst är finare än mitt ansikte.

Har sån sjuk jävla gåshus. Helvete vad begåvade dessa fyra killarna är. Är så stolt att kunna kalla mig för en hustler. De är liksom så jävla galet bra. 

So I'll cut my wrists and black my eyes, so I can fall asleep tonight

Depression smittar inte. Man blir inte själv deprimerad bara för att man pratar eller umgås med någon som är det. Man kan må dåligt, känna sig helt otillräckligt och bli nedstämd när man umgås med personer med depression. Detta har dock inte något som helst att göra med personen som lider utav det. Det har att göra att man sitter där, ser hur ens kompis mår skitdåligt och överväger att avsluta sitt liv. Man sitter där och känner sig så otillräcklig för att hur mycket man än hoppas, ber och önskar så kommer inte personen att må bättre. Man vill kunna säga de där perfekta orden, ge de där perfekt helande kramarna och man vill verkligen att orden "allt kommer att bli bra" ska vara sanna. Men det vet man inte, att leva med depression är som att ständigt leva i en värld där allt är grått och det enda du kan se är nackdelar med dig själv och negativa saker, det är svårt att se det positiva och fina med sig själv utan depression så ni kan ju bara föreställa er hur det är att försöka se någonting positivt överhuvudtaget när de negativa rösterna i ditt huvud skriker om hur värdelös du är.

Men som sagt. Depression smittar inte. Att ha vänner som lider utav detta, att höra dem berätta om hur de ser på livet. Hur de känner sig och höra hur världen ser ut för dem. Att få höra dem dela med sig av deras första tankar när de vaknar på morgonen och deras sista innan de somnar på kvällen. Allt detta har verkligen fått mig att växa som människa. Jag har fått så mycket insikt i hur många människor det är som verkligen mår psykiskt dåligt och som varenda dag kämpar för att ens kunna fortsätta att andas. Jag har fått inse att alla har brister. Att alla tar skada och att man ska inte vara för snabb med att döma andra för man har absolut ingen aning om vad de går igenom.

Jag är ändå så galet lyckligt lottad över att ha så många extremt fina människor i mitt liv som litar så pass mycket på mig att de vill berätta om hur de mår. Att de vill berätta om hur de kämpade sig igenom dagen men att de tack vare ett litet sms eller samtal tyckte att det ändå kändes lite lättare. Det krävs inte så mycket. Lyssna, stötta och finnas där. Man kommer långt på det och jag tror verkligen att fler människor skulle behöva lära sig att lyssna på folk för man lär sig så extremt mycket om livet genom att bara lyssna på andras erfarenheter.

Kämpa, ni är asbra.

Get to fucking know me XDDD

Namn: Mat-Hilda utan H

Ålder: 18

Längd: 1.63 ish 

Sko-storlek: 36

Född: År 1996

Bor: På Öland, i Kalmar, i Stockholm..där jag har tak över huvudet.

Allmänna frågor:

Nämn tre bra egenskaper hos dig själv: Jag är rolig ibland, jag kan stå upp för mig själv och YONOLOF
Nämn tre mindre bra egenskaper hos dig själv: Jag tar alldeles för lätt på vissa saker, jag pratar utan att tänka och jag håller extremt mycket saker inom mig som jag egentligen skulle vilja berätta om för alla.

Vad är du rädd för: Ormar, sjukdomar och att någon i min närhet ska må dåligt 

Vad är du mest nöjd med hos dig själv: Skulle vilja säga pass på denna frågan men det är hemskt. Jag är mest nöjd med min förmåga att ändå alltid kunna le hur tungt det än känns. 

Det roligaste jobbet du haft/har: Har inte haft något jobb jag tycker har vart kul. 

När grät du senast: Igår, av skratt

När skrattade du senast: Idag

Vem åt du mat med sist: Ma & Pa

Vem sov hos dig sist: Sanna 

Vad var du rädd för när du var liten: Tandläkare och att någon skulle prata med mig när jag inte var beredd på det. 

Vad ville du, som liten bli när du blev stor: En rik jävla florist med slott och grejor 

Värsta smärtan du råkat ut för: Brutet revben.
Något som gjort dig riktigt glad i ditt liv: Min syster.

Någonting som gjort dig riktigt förbannad och ledsen någon gång i ditt liv: Alla dessa jävla sjukdomar som finns och tar ifrån oss personer som verkligen inte förtjänar det.
Har du någonsin sportat: Man var ju lite av ett fotbollsproffs i mina yngre dagar. 

Någon du ser upp till: Min syster. hon är längre än mig. 

Vad finns alltid i din handväska: Tuggummi
Har du varit utomlands någon gång: Jo

Vilken plats var finast: Hollingbury XDXDXD

Lite mer personliga frågor:

Har du någonsin tagit eller provat droger: Nej

Druckit: Ja

Har du piercing eller tatuering: Jovars

Hur ska en kille vara/se ut för att du ska falla pladask: Halvlång, mörka ögon och mörkt hår och ett fint leende. 

Finaste komplimang du fått: Jag hajar aldrig när jag får komplimanger.

Har du sårat en kille riktigt ordentligt någon gång: Hahah, nej tror inte att det var så allvarligt, lite bitchigt kanske. Aja godnatt då. 
Har du blivit sårad av en kille riktigt ordentligt någon gång: Nä, fuck känslor liksom XD

Antingen-eller-frågor:

Storstad eller landet: Landet slår ju det mesta faktiskt

Hamburgare eller pizza: Hamburgare

Kött eller fisk: Kött

Hund eller katt: Hund

McDonalds eller MAX: Max, alla dagar i veckan. Mår illa av blotta tanken på Mcidonkis

Ljushåriga eller mörkhåriga killar: Mörkhåriga

Bil eller buss: Bil, en grym jävla frihet alltså. Dock är inte buss alltid så illa det heller. 

Bild på dig:

Fjortis 2.0

Fortsättning på mitt extremt intressanta liv

Vi kom hem, hem tillbaka till den riktiga tryggheten, till våra egna duschar och sängar sent på Söndagskvällen. Trots att man då egentligen bara ville duscha av sig allt det äckliga man samlat på sig under resans gång och sova resten av året så hade man inget annat val än att klockan tolv på natten ställa sig och packa upp och packa om resväskan.

Måndagen, den enda dagen hemma på två veckor spenderade jag inte ens hemma. Jag hjälpte Sanna att städa huset och var med under en husvisning. Spenderade kvällen inne i stan och tänkte lägga mig tidigt eftersom att vi skulle upp tidigt på tisdagsmorgonen, men ja...let's face the fact. Man lägger sig aldrig tidigt när man behöver det. Vaknade på tisdagsmorgonen och visste helt ärligt inte om jag levde eller ej. Har nog aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, febern höll på att äta upp mig, hostan hade blivit värre igen och att bara tänka tanken på att öppna ögonen gjorde så jävla ont. På något sätt så lyckades jag i alla fall ta mig upp, klä på mig och gå ut i bilen. Herrejesus vad jag frös. Jag trodde att den nya istiden var runt hörnet. Jag var nästan till 100% säker på att jag skulle frysa ihjäl den dagen. Försökte att sova bilresan upp till Stockholm men att hitta en bekväm position med ett brutet revben är svårt nog i sängen. Vi stannade i Nyköping och åt mat, alltså min mat var så god..längtar typ tillbaka till den där tallriken med hamburgare och pommes. Ändå så lyckades jag den dagen endast trycka i mig ett pomfritt eller två, ajaj den svider alltså.

Väl framme i Stockholm gick jag raka vägen upp på rummet och la mig, sov i några timmar innan det var dags att bege sig bort mot Gullmarsplan och mitt kära fryshus. Stod i kö i några timmar, kom in, hamnade nästan längst fram med en gång och föll återigen in i något extas när banden började spela. Issues var först ut den kvällen och TBH fyfan vad jag är besviken på dem. Man hörde absolut ingenting utav deras musik då det var en bas någonstans som dånade och överröstade allt. Ty kändes bara så jävla awkward och jag kände hur mitt hjärta brast när någon annan är Case satt bakom trummorna. De spelade klart sin omgång och Sleeping With Sirens entrade scenen. Alltså, jag har alltid haft lite problem med sws, inte för att jag inte gillar deras musik. Den är grymt bra. Jag gillar bara inte Kellins attityd, den där som säger att jag är störst bäst och vackrast no matter what you say liksom. Dock så gjorde de ett riktigt bra framträdande och publiken var grym. Sist men absolut inte minst ut var Pierce the veil. Ojojoj, sätiken vad de gillade att vara där uppe på scenen. Det riktigt lyste om Vic, han älskade publiken och han älskade scenen.  De bjöd på ett GRYMT framträdande och alla var verkligen taggade på att vara där.
Stort jävla hjärta till publiken den kvällen. Det var inte knuffningar, inga trängningar, de som letade sig fram till scenen och stod längst fram för att få vatten gick senare tillbaka till sina platser längre bak. Alla sjöng med och jag kände mig lite som en stolt mamma när jag stod där bland alla de där människorna. För liksom, kommer man ifrån Neck Deep publiken där man är van vid att gråta av smärta och typ frukta livet till att sedan komma till denna publiken där alla tog hand om varandra kändes bara så himla bra. STOR FET JÄVLA GULDSTJÄRNA till er.

Dagen efter mådde jag fortfarande skitdåligt och febern var fortfarande skithög. Spenderade förmiddagen med min familj på Zetas handelsträdgård. Florren i mig dog lite när jag såg alla fina utrymmen och saker. Sedan åkte vi iväg för att köpa en tjocktröja till mig för att jag skulle undvika att frysa ihjäl. Hittade inte bara en tjocktröja utan även de skorna jag ska ha på min bal. Sanna tyckte att de var förskräckliga men jag gillar dem! Gofikade lite innan mamma och pappa lämnade mig och Sanna att dö ensamma i den knugliga hufudstaden, Vi åkte då direkt till stan och checkade in på vårt andra hotell och låg och degade där hela dagen tills det återigen var dags att bege sig ut mot Gullmarsplan och de underbara fryshuset. När vi återigen kom ut dit så trodde jag nästan att vi hade hamnat på fel ställe, tidigare gånger när vi har vart där så har det varit långa köer för att komma in. Nu var det typ sju personer i en trappa framför oss. Men! vi var på rätt plats och trots att det bara var typ 50 pers på konserten så var de ändå helt okej publik! Först ut var det svenska bandet Like Torches, bra musik men inte riktigt min stil. Efter dem klev Chunk no captian chunk ut och gjorde sitt, samma sak där..bra musik men inte riktigt min stil. Efter dem var det Less than Jakes tur. Alltså blev nästan lite småchockad när de kom ut på scenen för de såg verkligen inte ut som jag trodde att de skulle göra samt att det var ett av de banden som jag förväntade mig minst utav men som ändå levererade en sån jävla bra show. De hade så kul uppe på scenen och fick igång publiken med hjälp utav maskotar, ballonger och toapapperskanoner. Grymt bra show, grymt bra. Efter dem var det dags för huvudnumret som denna kväll var Yellowcard. Inget band jag har lyssnat på men denna kvällen handlade inte om mig utan om Sanna och hennes favoritband. Yellowcard spelade sina låtar extremt bra live, hade dock nästan förväntat mig lite mer publiknärvaro efter den showen som LTJ hade bjudit på bara några minuter innan. Men Sanna var nöjd med kvällen och då är jag också nöjd!

Sista dagen i Stockholm för denna gång spenderades på MariaArt school of makeup and hair där jag förvandlades till Zombie (vilket dock inte behövdes så mycket smink för i mitt skick...). Hade det fett trevligt med sminkösen, Chucky och andra zombies. Fett coolt att se hur folk lager för lager förvandlades till något annat än de som först klev innanför dörren. Satt i sminket hela dagen innan det var dags att sätta sig på bussen och äntligen åka hem igen. Febern var fortfarande skyhög och efter stoppet i Ringarum visste jag verkligen inte om jag skulle överleva bussresan. Mådde så förskräckligt dåligt, jag trodde helt seriöst att jag skulle behöva bäras ut från bussen, som tur var piggade jag på mig lagom tills vi kom till Kalmar och kunde med egna ben gå bort till bilen innan nästa dåliga svacka.
Skulle egentligen spenderat de nästkommande dagarna med att hjälpa Sanna att flytta men var sängliggandes och mitt revben värkte av bara tanken på att röra mig. Var även hos läkaren som konstaterade att alla mina värden var precis så bra som de kunde bli och att jag var så gott som frisk. Det enda hon hade att anmärka på var att mitt hjärta slår "obehagligt" fort. Fick det dock senare bekräftat att jag har influensan vilket förklarar en hel del faktiskt.

Och nu då? Vad gör jag nu när mina drömveckor är slut? Jag sover cirka 19 timmar om dygnet och spenderar extremt mycket tid i Kalmar. Njuter utav påsklovet och har ångest inför mitt yrkesbevis. Dricker en hel del finkaffe och lyssnar endast på svensk musik. Folk tycker att jag behöver lite "uppåttjack" men jag tror att det räcker med en glassbåt eller två.
Har fortfarande så mycket mer att berätta för er men just nu har min hjärna kramp pga allt tänkande, alla minnen och allt fokuserande på att formulera förståeliga meningar.

Wow, har så mycket att berätta för er. Ligger lite efter med uppdateringen här och har på så sätt missat att berätta om en massa galna grejer som hänt i mitt liv.

Ni vet, det hela började med att jag fick den där förkylningen som alla hade. Blev aldrig riktigt frisk ifrån den och fick en helt extrem hosta. Slutade med att jag hostade sönder ett revben och var typ döende. MEN, vem har tid att vara trasig och sjuk när man ska åka till London!? inte jag i alla fall. Ignorera smärtan och att sätta sig på planet kändes som en extremt bra idé, och det var det också. Ångrar inte en sekund att jag yoloade och hakade på när jag såg att en helt random människa frågade på instagram om någon ville följa med till London. Vem gör ens sånt? vem är så dum att den hakar på något sånt? Vilka personer är så dumma att de faktiskt genomför en sån resa!?
Svar: Ascoola Hustlers.

Resan var så sjukt bra och trots att jag med jämna mellanrum visade upp min Bitch-Mat sida så kom vi alla så sjukt bra överens och hela resan kändes bara så naturligt. Allt flöt på bra och vi gjorde inga jättemissar.... Förutom då att vi råkade hamna och bo i Londons knark kvarter de första nätterna vi sov där och att vi höll på att bli rånade när vi var på matjakt på kvällen eller det faktumet att vi höll på att bli magsjuka bara av att kolla på de matställena som fanns i närheten.

Den efterlängtade konsertdagen kom äntligen och vi bestämde oss för att stå ute. I London. Klockan halv fem på morgonen och köa i 12,5 timmar innan konserten ens började :)). Om det var värt det? Absolut. Om det kändes som om att det skulle vara värt det när man stod där och frös fötterna av sig medan man såg alla Hilton gäster sitta inne och gotta sig i värmen? Inte en chans, men att hitta fleecestrumpor inne i en halvtattig LIDL butik gjorde så att dagen kändes lite lättare att klara av, det och tanken på att vi hade massor av vittbröd och nutella att äta under dagen. Helt seriöst alltså, vittbröd och nutella är fett underskattat. Vi hade inte kommit levande tillbaka till Sverige om det inte hade vart för allt bröd, nutella och all den konstiga och egentligen ganska äckliga chokladen vi tryckte i oss. Vi stod så gott som längst fram på vår sida av kön och kom därför in och fick sjukt bra platser.  Såg Josh från YMAS bli överfallen av en halv kö för att ta en bild, tog kort på Adam Elmakias när han tog kort på oss, ÄR FUCKING MED  PÅ FLERA STÄLLEN I ADAM ELMAKIAS KAMERA, står och vinkar samt gör en dubbelhaka när Zack fucking Merricks föräldrar står och tar kort/filmar kön utanför arenan :)träffade en Alex Gaskarth look-a-like och hänge lite med....på honom under något av förbanden. Grät mig igenom Neck Deeps framträdande pga publiken blev helt galen och att knuffas fram och tillbaka med ett brutet revben var helt hemskt. Jag hade SÅ ont, jag led SÅ mycket. Som tur var så hade jag Sanna på ena sidan som gjorde sitt allra bästa för att ge mig så lite knuffar som möjligt och så hade jag A.G look-a-liken på andra och han hjälpte mig också, om det var frivilligt eller för att jag klamrade fast mig i hans arm och typ vägrade släppa honom på en halvtimme vet jag inte.. men så var det i alla fall.

All time low började att spela och alla smärtor var plötsligt som bortblåsta. De healade mig tillfälligt och fick mig i extas. Dock så valde Sanna och jag att lämna våra platser och ta oss ut mot kanten. Sjukt bra val ändå, hade en ordningsvakt som hela tiden såg till att mitt vattenglas var påfyllt med iskallt vatten samt att jag hade extremt bra utsikt över scenen där jag stod, inga huvuden i vägen och jag var fortfarande inom en 25meters gräns från Jack. Vilket innebär typ att om jag ville så skulle jag typ kunnat ramma alla människor i publiken, slagit ner ordningsvakterna, hoppat upp på scenen, förklarat min kärlek för Jack, fått honom att inse att han nog älskar mig också och sen rymmer vi bort till Neverland där vi gifter oss. Fin historia att berätta för barnen ändå! Gjorde dock inte detta för har tappat så mycket kraft i sidan pga revbenet så hade ju vart lite jobbigt om jag bara kom halvvägs upp innan någon övermannade mig.
Konserten var grym. Alltså verkligen grym. Den var så värd all väntan, alla hundra dagar, alla iskalla timmar i kön och alla nära döden upplevelser. Jag skulle inte tveka en minut på att göra om det om jag fick.
Vi tog oss med nöd och näppe tillbaka till vårt "hotell" i knark kvarterna, det var nästan så att jag fick bära Josefin och Sanna på ryggen. Men vi made it. Vi kom tillbaka till "säkerheten" och Josefin kunde äntligen få sitt spraybalsam. Har nog aldrig sett en sån lycka i någons ögon eller hört lyckan så tydligt i någons tonfall som när vi kom tillbaka och det första hon utbrister är "ÅH MITT SPRAYBALSAM!" vi andra prioriterade vatten, sömn och överlevnad. Men inte Josefin..spraybalsamet var det viktiga att komma tillbaka till...vem vill dö i Londons mörka delar med en tova i håret liksom?? Inte vi i alla fall.

Dagen efter packade vi ihop oss och kunde med lite sorg i hjärtat checka ut från vårt extremt ofräscha och kameraövervakade rum. Vi lyckades ta oss tillbaka till Oxford street (alltså till de finare delarna av staden igen), satt på tuben och sjöng en basversion utav Remembering Sunday. Hittade en mataffär som sålde FRUKTSALLAD och grät lite av lycka över vårt fynd. Köpte på oss litervis med dricka och CHIPSBJÖRNAR, har aldrig vart med om något bättre än de där chipsbjörnarna. Hittade en halvsliskig park där vi bestämde oss för att slå läger och äta vår fruktsallad....och dricka allt vi hittade..och bli kompis med varenda fågel som kom. Ulla-Magnus (englands duv version av Conchita wurst) gjorde sitt bästa för att Bertrud skulle återgå till den ljusa sidan och sluta hänga med "de tuffa gänget". Hon lyckades inte, Bertrud är forever lost to the dark side.
Försökte att hitta vägen till vårt sista hotell och alltså, egentligen var det inte så svårt men det tog oss i stort sett hela dagen och det krävdes att Bitch-Mat skulle behöva komma fram och överge sitt resesällskap och fortsätta att vandra ensam ute i Londons ödemark medan de andra försökte att förstå vart vi skulle. Alltså det lyckoskriket jag gjorde när jag såg att det stod rätt namn på skylten i vägkanten, har aldrig känt så innan. Ville helst av allt bara slänga ifrån mig väskan och springa fram och krama skylten. Men det gjorde jag inte, för det hade ju vart konstigt.
Tog oss in på rummet vilket var i toppklass jämfört med allt vi haft innan. Kände mig nästan lite kunglig när jag gick in i rummet, mobilen anslöt till hotellets WIFI, det var städat och jag visste att det fanns riktig mat i restaurangen. Vi gick och åt, SPAGETTI MED FUCKING KÖTTFÄRSSÅS OCH DET VAR SÅ JÄVLA GOTT FÖR DET VAR DEN FÖRSTA MAT VI ÄTIT PÅ TYP FYRA DAGAR. Till det drack vi, resan till ära - Stella.
När maten avnjutits, törsten var släkt och vi hade lyckats skämma ut oss för alla som var innanför hotellets väggar så gick vi tillbaka och dränkte resten av våra sorger i flaskvatten och chipsbjörnar. Oh those chipsbjörnar, vad jag saknar dem. Tidigt morgonen efter var det dags att bege oss till flygplatsen för att avsluta resan. Sjukt var jag är glad att vi gjorde det. Att få se bandet, att få nya vänner för livet, att bara ha så galet jävla kul och YOLOA genom halva London. Som sagt skulle jag inte tveka en sekund på att göra om det om jag kunde.  TACK så jävla mycket brudar, ni är bäst och jag längtar tills STD2 och STD - the hustler version kommer ut så att vi kan reunioniona (ja det är ett ord) oss och chilla gääälet på livet igen.


blev ett väldigt långt inlägg så fortsätter att berätta i ett annat lite senare idag! pussåkraaam

här hade vi fått i oss både fruktsallad och litervis med vatten. Ni ser ju bara på oss hur glada vi är pga det.

I'm more than a bird

I'm more than a plane

I'm a birdplane

I'm a birdplane

 A motherfucking birdplane