Mina tankar upplevelser och åsikter helt ocensurerat

Wow, har så mycket att berätta för er. Ligger lite efter med uppdateringen här och har på så sätt missat att berätta om en massa galna grejer som hänt i mitt liv.

Ni vet, det hela började med att jag fick den där förkylningen som alla hade. Blev aldrig riktigt frisk ifrån den och fick en helt extrem hosta. Slutade med att jag hostade sönder ett revben och var typ döende. MEN, vem har tid att vara trasig och sjuk när man ska åka till London!? inte jag i alla fall. Ignorera smärtan och att sätta sig på planet kändes som en extremt bra idé, och det var det också. Ångrar inte en sekund att jag yoloade och hakade på när jag såg att en helt random människa frågade på instagram om någon ville följa med till London. Vem gör ens sånt? vem är så dum att den hakar på något sånt? Vilka personer är så dumma att de faktiskt genomför en sån resa!?
Svar: Ascoola Hustlers.

Resan var så sjukt bra och trots att jag med jämna mellanrum visade upp min Bitch-Mat sida så kom vi alla så sjukt bra överens och hela resan kändes bara så naturligt. Allt flöt på bra och vi gjorde inga jättemissar.... Förutom då att vi råkade hamna och bo i Londons knark kvarter de första nätterna vi sov där och att vi höll på att bli rånade när vi var på matjakt på kvällen eller det faktumet att vi höll på att bli magsjuka bara av att kolla på de matställena som fanns i närheten.

Den efterlängtade konsertdagen kom äntligen och vi bestämde oss för att stå ute. I London. Klockan halv fem på morgonen och köa i 12,5 timmar innan konserten ens började :)). Om det var värt det? Absolut. Om det kändes som om att det skulle vara värt det när man stod där och frös fötterna av sig medan man såg alla Hilton gäster sitta inne och gotta sig i värmen? Inte en chans, men att hitta fleecestrumpor inne i en halvtattig LIDL butik gjorde så att dagen kändes lite lättare att klara av, det och tanken på att vi hade massor av vittbröd och nutella att äta under dagen. Helt seriöst alltså, vittbröd och nutella är fett underskattat. Vi hade inte kommit levande tillbaka till Sverige om det inte hade vart för allt bröd, nutella och all den konstiga och egentligen ganska äckliga chokladen vi tryckte i oss. Vi stod så gott som längst fram på vår sida av kön och kom därför in och fick sjukt bra platser. Såg Josh från YMAS bli överfallen av en halv kö för att ta en bild, tog kort på Adam Elmakias när han tog kort på oss, ÄR FUCKING MED PÅ FLERA STÄLLEN I ADAM ELMAKIAS KAMERA, står och vinkar samt gör en dubbelhaka när Zack fucking Merricks föräldrar står och tar kort/filmar kön utanför arenan :)träffade en Alex Gaskarth look-a-like och hänge lite med....på honom under något av förbanden. Grät mig igenom Neck Deeps framträdande pga publiken blev helt galen och att knuffas fram och tillbaka med ett brutet revben var helt hemskt. Jag hade SÅ ont, jag led SÅ mycket. Som tur var så hade jag Sanna på ena sidan som gjorde sitt allra bästa för att ge mig så lite knuffar som möjligt och så hade jag A.G look-a-liken på andra och han hjälpte mig också, om det var frivilligt eller för att jag klamrade fast mig i hans arm och typ vägrade släppa honom på en halvtimme vet jag inte.. men så var det i alla fall.

All time low började att spela och alla smärtor var plötsligt som bortblåsta. De healade mig tillfälligt och fick mig i extas. Dock så valde Sanna och jag att lämna våra platser och ta oss ut mot kanten. Sjukt bra val ändå, hade en ordningsvakt som hela tiden såg till att mitt vattenglas var påfyllt med iskallt vatten samt att jag hade extremt bra utsikt över scenen där jag stod, inga huvuden i vägen och jag var fortfarande inom en 25meters gräns från Jack. Vilket innebär typ att om jag ville så skulle jag typ kunnat ramma alla människor i publiken, slagit ner ordningsvakterna, hoppat upp på scenen, förklarat min kärlek för Jack, fått honom att inse att han nog älskar mig också och sen rymmer vi bort till Neverland där vi gifter oss. Fin historia att berätta för barnen ändå! Gjorde dock inte detta för har tappat så mycket kraft i sidan pga revbenet så hade ju vart lite jobbigt om jag bara kom halvvägs upp innan någon övermannade mig.
Konserten var grym. Alltså verkligen grym. Den var så värd all väntan, alla hundra dagar, alla iskalla timmar i kön och alla nära döden upplevelser. Jag skulle inte tveka en minut på att göra om det om jag fick.
Vi tog oss med nöd och näppe tillbaka till vårt "hotell" i knark kvarterna, det var nästan så att jag fick bära Josefin och Sanna på ryggen. Men vi made it. Vi kom tillbaka till "säkerheten" och Josefin kunde äntligen få sitt spraybalsam. Har nog aldrig sett en sån lycka i någons ögon eller hört lyckan så tydligt i någons tonfall som när vi kom tillbaka och det första hon utbrister är "ÅH MITT SPRAYBALSAM!" vi andra prioriterade vatten, sömn och överlevnad. Men inte Josefin..spraybalsamet var det viktiga att komma tillbaka till...vem vill dö i Londons mörka delar med en tova i håret liksom?? Inte vi i alla fall.

Dagen efter packade vi ihop oss och kunde med lite sorg i hjärtat checka ut från vårt extremt ofräscha och kameraövervakade rum. Vi lyckades ta oss tillbaka till Oxford street (alltså till de finare delarna av staden igen), satt på tuben och sjöng en basversion utav Remembering Sunday. Hittade en mataffär som sålde FRUKTSALLAD och grät lite av lycka över vårt fynd. Köpte på oss litervis med dricka och CHIPSBJÖRNAR, har aldrig vart med om något bättre än de där chipsbjörnarna. Hittade en halvsliskig park där vi bestämde oss för att slå läger och äta vår fruktsallad....och dricka allt vi hittade..och bli kompis med varenda fågel som kom. Ulla-Magnus (englands duv version av Conchita wurst) gjorde sitt bästa för att Bertrud skulle återgå till den ljusa sidan och sluta hänga med "de tuffa gänget". Hon lyckades inte, Bertrud är forever lost to the dark side.
Försökte att hitta vägen till vårt sista hotell och alltså, egentligen var det inte så svårt men det tog oss i stort sett hela dagen och det krävdes att Bitch-Mat skulle behöva komma fram och överge sitt resesällskap och fortsätta att vandra ensam ute i Londons ödemark medan de andra försökte att förstå vart vi skulle. Alltså det lyckoskriket jag gjorde när jag såg att det stod rätt namn på skylten i vägkanten, har aldrig känt så innan. Ville helst av allt bara slänga ifrån mig väskan och springa fram och krama skylten. Men det gjorde jag inte, för det hade ju vart konstigt.
Tog oss in på rummet vilket var i toppklass jämfört med allt vi haft innan. Kände mig nästan lite kunglig när jag gick in i rummet, mobilen anslöt till hotellets WIFI, det var städat och jag visste att det fanns riktig mat i restaurangen. Vi gick och åt, SPAGETTI MED FUCKING KÖTTFÄRSSÅS OCH DET VAR SÅ JÄVLA GOTT FÖR DET VAR DEN FÖRSTA MAT VI ÄTIT PÅ TYP FYRA DAGAR. Till det drack vi, resan till ära - Stella.
När maten avnjutits, törsten var släkt och vi hade lyckats skämma ut oss för alla som var innanför hotellets väggar så gick vi tillbaka och dränkte resten av våra sorger i flaskvatten och chipsbjörnar. Oh those chipsbjörnar, vad jag saknar dem. Tidigt morgonen efter var det dags att bege oss till flygplatsen för att avsluta resan. Sjukt var jag är glad att vi gjorde det. Att få se bandet, att få nya vänner för livet, att bara ha så galet jävla kul och YOLOA genom halva London. Som sagt skulle jag inte tveka en sekund på att göra om det om jag kunde. TACK så jävla mycket brudar, ni är bäst och jag längtar tills STD2 och STD - the hustler version kommer ut så att vi kan reunioniona (ja det är ett ord) oss och chilla gääälet på livet igen.

blev ett väldigt långt inlägg så fortsätter att berätta i ett annat lite senare idag! pussåkraaam