Jag har gått från att vara ständigt bitter, till att vara ständigt glad, tillbaka till att vara bitter igen.
"Got a feeling that I'm going under but I know that I'll make it out alive."
Men ändå, jag har verkligen ingen anledning till att vara sån här. Jag borde verkligen vara glad, för att för en gångs skull så är nästan alla pusselbitarna på plats och allt har löst sig. Allt förutom den delen i min hjärna som skriker till mig att detta är fel och gör vad som helst för att förstöra för mig.
Delen av mig som undrar "vad händer om jag gör såhär", "har hen verkligen varit ärlig mot mig", "äh Matilda, det spelar ingen roll hur du behandlar folk för du bryr dig inte om dem i alla fall". Jag vet, jag vet verkligen hur fel det är. Jag vet hur mycket jag kommer hata mig själv om några år ifall jag inte tar de chanserna jag har nu. Trots det så är det fortfarande en dum jävla del av mig som vill testa saker Jag vill träffa nya människor, testa nya saker och vara allmänt yolo (ja, det är ett ord som man får använda hur mycket som helst, i alla sammanhang och de som säger att det är ett jobbigt ord suger).
Och som om att det inte skulle vara nog med de personerna som städnigt cirkulerar runt i mitt huvud och gör min vardag så krånglig genom att existera och säga saker till mig så har jag ännu fler dumma tankar. Typ, hur kommer jag reagera ifall jag skulle möta någon av de som var en sån himla stor del av mitt liv för bara någon månad sen? Skulle jag total bryta ihop eller skulle jag kunna le och acceptera att livet har gått vidare?(även fast det tycks vara så att jag står och stampar på samma ställe hela tiden medan alla andra har sprungit ifrån mig för länge sen)
Ugh, jag är i en ständig kamp mot min jävla hjärna och ibland verkar det som om att den dåliga biten vinner. Jag vet inte, men jag antar att allting löser sig...eller så skiter sig allt och jag blir deprimerad och isolerar mig inne i mitt rum med en depp musiklista på högsta volym i högtalarna. Det är sånt som märks.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar