Jag kan inte ens beskriva med ord hur fruktansvärt ont det gör i mig varenda gång vi går förbi varandra utan att hälsa. Hur ont det gör i mig att de där blickarna vi utbyter bara är blickar som aldrig mer kommer att växa till meningar och skratt. Hur ont det gör i mig att se dig i närheten av mig utan att kunna gå fram och prata.
Men jag är för feg. Jag vågar inte gå fram, jag vågar inte säga hej. Är du fortfarande arg? Skulle du bli glad? Vad tycker du om allt som vart?
Största misstaget i mitt liv var att låta dig gå iväg. För fan brooorsan, det borde faktiskt inte vara såhär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar