Förlåt om jag stör stör stör dig i natten men jag vill in i ditt huvud och aldrig komma ut

Dagar som dessa, när jag sitter här med ögon som nästan går i kors trots alldeles lagom många timmars sömn så brukar jag tänka. Jag brukar tänka på allt mellan himmel och jord som har hänt eller som händer i mitt liv.

Idag har jag mycket tid för att tänka. Jag tänker tillbaka på alla gånger jag ramlat omkull, jag tänker tillbaka på alla gånger jag kunnat resa mig upp igen för att någon stått bredvid och tagit tag i min hand och hjälpt mig lite på traven.
Jag tänker tillbaka till de kvällar som man kanske har konsumerat lite för mycket alkoholhaltiga drycker som ibland slutat i tårar och kaos men som ibland har fått en att glömma de där tunga tankarna som gnager i ens huvud hela dagarna och där med kunnat somna med ett leende på läpparna.
Jag tänker tillbaka på de perfekta kvällarna i stugan tillsammans med min familj, när vi alla är samlade och umgås. De där kvällarna som är guldvärda och som jag inte skulle byta ut mot någonting.
Jag tänker tillbaka på alla de bästa stunderna som jag har haft tillsammans med mina bästa vänner, till exempel de gångerna vi hoppade i hamnen med kläderna på och bad några tyskar ta kort på oss eller när vi satt i en häck i typ en timme för att vi inte visste vilken katt som "tillhörde oss".
Jag tänker tillbaka på alla personer som jag sårat. På alla personer jag behandlat som skit trots att de inte förtjänat det. Trots att jag hade lovat mig själv att denna gången skulle det vara annorlunda.
Jag tänker tillbaka på de stunder jag alltid stått upp för mina vänner, alla de gånger jag lyssnat och funnits där och klappat dem på ryggen när de behövt någon som finns där utan att döma.

Jag scannar igenom vartenda litet minne jag har. Ibland skrattar jag till, jag ler när jag tänker tillbaka på hur jag och Metal-Erik sjöng oss hesa till Björn Rosenström, jag ler när jag tänker tillbaka på den sjuka London resan jag genomförde med totala främlingar som idag är nära vänner till mig. Jag går sönder. Jag går sönder när jag tänker på att jag ibland gett upp allt jag haft för att kunna stötta någon som jag senare fått veta inte skulle göra detsamma för mig. Jag går sönder när jag tänker på att jag aldrig någonsin kommer att kunna vara tillräcklig för alla. Jag går sönder när jag tänker på de vänner som jag har förlorat, jag känner hur hjärtat värker när jag tänker på alla de vänner som jag kommer att förlora.