Nä hörrni, nu är jag trött på det här. Jag är trött på att jag ständigt söker kontakt och vill att alla jämt ska kunna ge mig all uppmärksamhet när jag egentligen bara knuffar bort dem, sakta men säkert. Försöker intala mig själv om att jag till slut kommer att stå ensam kvar om jag fortsätter, jag lyssnar dock inte på mig själv. Ingen lyssnar på mig, varför skulle de ens. Jag har aldrig något vettigt att säga.
Jag är trött på att inte känna igen mig själv. Jag trodde att jag var på väg tillbaka. Jag trodde verkligen att jag skulle hitta mig själv igen men just nu känns det som om att den Matilda som satt och skrev på denna bloggen för ett halvår sedan är flera ljusår bort. Har så jävla kul på dagarna, alltså verkligen. På dagarna lever jag det livet som jag så länge längtat efter. Jag har kul och jag mår så galet bra. Det är när jag sitter ensam i mitt rum och tänker. Det är då allt sabbas. Jag kan inte vara ensam längre för det slutar alltid med att tankarna tar över mig, de äter upp mig inifrån och drar ner mig tillbaka till det stora djupa och mörka hål som jag äntligen lyckats klättra mig upp ifrån.
Och nu när jag väl börjat att tänka så känns plötsligt allting så jävla jobbigt. Liksom, mitt yrkesbevis..hur i hela helvete ska jag klara det. Det känns som om att allt vänder sig mot mig där, fast helt ärligt. Vem bryr sig. Eller typ det faktumet att jag om 101 dagar tar studenten och fortfarande inte har någon plan. VET NI HUR FORT 101 DAGAR GÅR!?
Fast å andra sidan så ska jag åka till london om cirka två och en halv vecka, det kommer att bli grymt. Sjukt slitigt men ändå. Så jävla grymt. Jag måste tänka på de positiva sakerna även fast det känns jäääävligt tungt att göra det just nu.
Jallavagodnattfuckallaer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar