Jag saknar att ha den där personen som är så himla lik mig på både personlighet och utseende. Jag saknar känslan av att bara sitta och skratta för att folk blandade ihop oss, jag menar...vi var ju inte sååå lika...
Jag har alltid velat ha en tvilling, jag hade en tvilling. Jag saknar det.
Jag hatar att vi inte ens kan hälsa på varandra när vi träffas. Jag hatar de där blickarna som utbyts istället för ord. Jag hatar när man står bara några meter ifrån varandra men istället för att prata med varandra så stirrar man ner i sin telefon för att ingen vet om man ska börja prata eller vad man ska säga. Jag hatar att allt bara blev så jävla dumt. Jag hatar att jag inte har kvar min bror.
Ibland, typ kvällar som den här funderar jag på hur fan det kunde bli som det blev. Det är så jävla tragiskt att två personer som hade så kul tillsammans inte ens tittar på varandra längre. Båda har nya liv, båda har ändrats så mycket på både utseende och personlighet. Tittar man på oss nu så finns det inte ett spår av hur lika vi en gång var och folk skulle aldrig heller förstå.
Jag sörjer detta, jag sörjer min bror för att den personen som jag kände då. Som jag hade så jävla kul med inte finns längre. Det är en annan person i hans kropp. Det är fel, ingenting stämmer längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar