Om man tittar tillbaka på hur mitt liv var för 182 (om du tolkade det där som blink182 älskarjagdig) dagar sedan så hade jag aldrig trott att jag skulle sitta här med en ihållande pcd och räkna ner dagarna tills nästa gång jag får se dem. För 182 dagar sedan funderade jag på att inte följa med till Stockholm pga mådde så galet dåligt, har nog knappt aldrig mått så dåligt och att sitta på en buss i sex timmar dagen efter var ingenting som lockade överhuvudtaget. Men om jag inte hade åkt med hade jag gått miste om den bästa dagen i mitt liv. Jag hade inte öppnat ögonen för annan musik än Ozzy och jag hade aldrig träffat alla vänner som jag fått igenom detta bandet och igenom denna kvällen.
Jag är så oerhört glad över att Sanna bad mig följa med henne på detta trots det att jag alltid har gett dumma kommentarer så som "jag hatar sån musik" och typ "jag lyssnar inte på sån här skit" till och med på bussresan upp satt och och beklagade mig lite över musiken. Men ändå, TACK för att du valde att ta med mig på detta trots att jag sa att det var det värsta som fanns.
Det känns så sjukt att veta att jag för 181 dagar sedan inte ens visste vilka dessa personerna var. Nu har jag följt dem varenda dag i ett halvår och planerar en resa till London med personer som var på samma konsert som mig men som jag inte hade en aning om att de ens existerade fram tills för några månader sedan. För 181 dagar sedan visste jag inte att personer som skulle betyda mycket för mig inom de närmsta månaderna stod i samma lokal som mig.
Sex månader. Det är en halv evighet. Men om 214 dagar kommer jag, världens bästa syster och vänner som jag träffat via bandet att tillsammans åka till London och se dem igen. Det kommer då ha gått ett år och trettioen dagar sen vi allihopa såg dem sist. Trehundranittiosex dagar senare kommer vi alla vara samlade i samma lokal och återigen att vara på samma konsert. Enda skillnaden? Den här gången kommer vi att vara där tillsammans.
Puck you miss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar