Svårt att förstå

Jag har väldigt svårt att förstå att jag om fyra dagar börjar sista året på gymnasiet!? Det är ju så sjukt, jag är familjens minsting, jag kan omöjligt vara tillräckligt gammal för att om bara några hundra dagar ta studenten!? Det kan inte vara min tur att gå på bal i vår, det kan inte vara min tur att lämna tryggheten i skolan och gå ut i arbetslivet.

Hur gör man när man inte har en skola att gå till, hur får man vänner, när ska man flytta hemifrån, hur ofta träffar man sina kompisar, hur får man ett jobb, kommer livet att stanna upp för all framtid, kommer jag endast att ligga och ruttna i en soffa hemma hos mamma och pappa i resten av mitt liv? 

Får ganska så stor panik och åldersnoja när jag tänker på att det inte alls är länge kvar tills jag fyller 18 år och efter att jag fyllt år så ska jag ta körkort och sen så är det bara några månader kvar innan skolan slutar och sen måste jag vara igång med mitt vuxenliv!? Hör ni inte hur fel det låter, VUXENLIV?! jag är inte vuxen, jag är fortfarande den där typiska tonåringen som sitter och fangirlar och ägnar hela sitt liv till bandpojkar.

Hur kan jag plötsligt kommit till den stunden då jag ska påbörja mitt sista skolår någonsin? Det känns som om att det var typ förra året som jag började sjuan. Kommer ihåg den dagen för jag minns hur stirriga alla var och hur stimmigt det var trots att det var första dagen och att ingen knappt kände varandra. Även fast alla var blyga och osäkra så var det hela tiden massa stim runt om. Till skillnad från första dagen på gymnasiet, då vi satt fyra pers i ett stort klassrum och höll käften. Ingen vågade säga något och alla ville nog helst bara sjunka ner igenom jorden.

Tanken på att personer födda samma år som mig också ska börja klassas som vuxna och snart börja jobba skrämmer mig. Visserligen har många mognat väldigt mycket sedan de började på gymnasiet men det är bara att inse att personer födda 96 för evigt kommer att vara snobbiga, skrytande ungdomar med fjortisfyllor varje helg och tre kilo snus under läppen för att det är "coolt".

Vem vet, detta skolåret kanske gör mig jättesugen på att sluta skolan och att börja jobba. Men det tvivlar jag på för då måste jag lämna min trygghetszon och det gillar jag inte.

Och alltså, trots att jag inte gillade min klass särskilt mycket så har jag insett att jag ibland faktiskt saknar den. Alla skrikiga jävla lektioner vi hade med Hellman och alla kortspelsraster i cafeterian. Det var ganska bra ibland faktiskt.