Mina tankar upplevelser och åsikter helt ocensurerat

När jag saknar mormor och morfar sådär galet mycket har jag så många fina minnen av dem att tänka tillbaka på. Till exempel när man var liten och var ensam hemma för att man var sjuk så tog de alltid bilen och åkte ner till en på morgonen så att man skulle slippa vara ensam. Då de satt och spelade olika kortspel med en hela dagarna eller tittade på samma film om och om igen. När jag kom hem från skolan och mormor alltid ringde samma tid varje dag och kollade så jag kommit hem som jag skulle. Eller när hela familjen var ute och åkte och vi stannade vid någon strand och morfar försökte att lära mig att simma. Alla familjens resor till Gränna, Danmark och alla Öland runt resor vi har gjort tillsammans. 

Ibland ringer jag till dem, testar att slå in numret på telefonen bara för att kolla om det skulle svara någon. Men alltid så möts man av den där dystra rösten som säger att numret har upphört och att hänvisning till personerna som hade numret innan fattas.

Det har gått lång tid, flera år faktiskt, jag försöker inbilla mig att det har blivit lättare. Att det inte gör lika ont längre, att saknaden inte är lika stor. Men vem fan försöker jag att lura. Det gör precis lika ont nu som det gjorde då, bara det att jag nu har lärt mig att hantera det. Bara för att jag inte gråter varje dag eller bara för att jag inte spenderar varenda vaken minut på att tänka på dem så betyder det inte att jag inte saknar dem lika mycket. Jag tänker väldigt mycket på dem, antagligen mer än jag vill erkänna. Jag drömmer om dem flera nätter i månaden och inbillar mig ibland att jag ser dem. Det är inte lätt och det blir inte lättare, man lär sig bara leva med det.

De hade vart så stolta över oss allihopa om de hade sett oss nu. Hur mycket alla utvecklats och mognat. De hade gråtit med oss i alla motgångar och skrattat med oss när det har vart bra. De hade vart stolta över att jag börjar mitt sista gymnasieår och de hade vart så lättade och glada över att veta att Jesper trivs och har det jättebra på sin skola och att han utvecklas snabbare än någonsin! 

Jag saknar dem otroligt mycket och önskar mer än någonting annat att de skulle kunna komma tillbaka. Men nu är de mina änglar, jag älskar er, <3