Nothing is fine.
I'm running and I'm crying.
I'm crying.
Nej, ingenting är okej. Jag är återigen inne i en sån där fas då jag irriterar mig på alla i min närhet. Jag vill inte träffa någon, jag vill inte att någon ska skriva till mig, jag vill inte att någon ska bry sig om mig existens. Jag vill endast vara för mig själv. Mig själv och ingen annan.
Jag vet inte ens varför det blir såhär. Jag älskar och bryr mig så mycket om personerna som jag för tillfället inte orkar ha runt om mig. Varför, varför kan jag inte bara vara som alla andra och orka ha andra människor runt mig hela tiden. Varför måste jag vara en enstöring som tröttnar på att ha andra runt mig efter fem minuter. Det är inte så att jag inte skrattar och har kul när jag väl träffar människor. Jag är en bättre skådespelare än vad folk egentligen tror för att vartenda litet leende jag får fram just nu är tvingat. Jag känner mig tvingad. Tvingad till att vara runt människor, tvingad till att le, tvingad till att vara lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar