Det gäller att andas och ta en dag i taget

Nu när jag sitter och läser igenom juliahofswedens blogginlägg om sin familj / mamma osv, så känner jag igen mig så mycket från när mormor och morfar var sjuka. Juliahs mamma hade också cancer och de sa att hon skulle klara sig. Det fick mig att tänka på morfar, de sa att han skulle klara sig men en knapp vecka efter så var han borta. Mormor fick däremot kämpa längre. Det blev många cellgifts behandlingar och när hon äntligen började må bra från förra omgången så skulle hon börja om igen. Vi pratar väldigt mycket om mormor och morfar här hemma och jag har inget problem men att diskutera vad som hände dem osv. Det gör ont i mig när jag läser och inser att flera har fått gå igenom samma helvete som vi har gjort, det värker i mig, det värker i hjärtat. Luften vill inte till lungorna utan den stannar i halsen och det brinner i ögonen.

Kan ni själva tänka er hur det är att se de man älskar ligga helt svaga och veta att man inte kan göra ett jävla piss för att de ska må bättre. Det finns så många fina minnen att titta tillbaka på, till exempel när vi var i cafeteria butiken på sjukhuset och jag fick ett litet gosedjur som morfar döpte till Tigger. Har kvar den än och varje gång jag tittar på den så tänker jag på morfar. Har den alltid nära mig, det känns tryggt.

 Äckliga vidriga hemska jävla sjukdom. Varför finns den ens. Varför tar den alla underbara personer ifrån en, "De som var av kärleken besatta, de var dem som frosten tog."

När mormor och morfar försvann trodde jag på riktigt inte att vi skulle kunna gå vidare efter det. De var verkligen våra klippor gällande allt, vi behövde aldrig vara ensamma, mormor fixade ofta nybakta bullar och andra kakor till oss och hennes mat var det bästa som fanns. Morfar var den som kunde fixa allting, vad man än ville ha så kunde han på något sätt snickra ihop det och de grejerna han gjorde gick aldrig sönder.

När de lämnade oss så lämnade de även ett stort tomrum efter sig och det är så galet tomt efter dem. Det finns så mycket som man skulle vilja veta, historier om hur de träffades, vad de gjorde tillsammans och massa annat. Saker som man aldrig hade haft en tanke på att fråga innan, när man hade chansen. Önskar verkligen att jag hade varit lite äldre och lite mognare så att de hade kunnat berätta om sina liv.

Men som jag sagt så många gånger innan så finns de fortfarande kvar här, vi kan bara inte se dem. De finns runt om oss och håller koll på oss. Ibland gör de sig lite extra hörda och sedda, så att vi inte ska glömma bort att de hela tiden har koll på oss. En dag ska vi alla ses igen. En dag ska hela familjen vara samlad igen. 

Ingenting är densamma utan er.