....Och när jag gick upp på morgonen så mådde jag betydligt mycket bättre än kvällen innan. Jag kände att jag nog skulle kunna ignorera de tunga huvudet, de bultande öronen, de värkande lungorna, den täppta näsan och den slöa kroppen och faktiskt ha det riktigt kul.
Vi hoppade på bussen och som vanligt var vi speedade. Det är någonting med bussen upp till Stockholm, förväntningar och spänning.
Under stoppet i Ringarum såg Sanna att All time low skulle ha en skivsignering på Bengans. Vi hade ingen aning om vart det låg men vi skulle ju ändå inte ha något bättre för oss fram tills det att konserten började och bestämde oss för att leta upp butiken. Jag vet inte riktigt hur vi tänkte när vi åkte hemifrån. Med tanke på att det endast var Februari så borde vi inte åkt hemifrån i converse och skinnjacka. Men det gjorde vi båda två.
Vi hittade fram till Bengans och bestämde oss för att vi skulle köa, liksom.. det borde ju inte ta så lång tid. Vi hamnade hyfsat långt fram i kön men trots det så var vi tvungna att köa i två och en halv timme innan vi kom in. Inte det smartaste att stå ute i kalla Stockholm i skinnjacka och converse när man är sjuk, men det var värt det.
När vi kom ut till Gullmarsplan hade vi ingen som helst aning om hur vi skulle ta oss till fryshuset där konserten skulle vara. Som tur var dök Gristian upp som en räddande ängel och promenerade genom den mörka parken (trots att GPSen klart och tydligt sa att vi borde gått den upplysta vägen som var bredvid parken..jaja yolo) tillsammans med oss. Vi hittade till konsertplatsen men istället för att ställa oss i kö för att få komma in så spenderade vi ännu fler timmar utomhus med en främling som fick adrenalinkickar utav att klättra på små hus och av att spela tuff. Han var tuff. Efter ett tag gick vi i alla fall in i fryshuset och då tappade vi tyvärr bort vår nyfunne vän. Fuck life liksom.
När vi kom in var Blitz kidz redan i full gång med att spela. Vi höll oss mest i bakgrunden med letade oss ändå in mot väggen så vi sakta men säkert kunde närma oss scenen mer och mer. När det väl var dags för all time low att entra scenen så steg stämningen i rummet med 110%. Sällan har jag känt ett rum vara fyllt utav så mycket energi. Konserten var grym, stämningen var på topp och killarna charmade alla med sina dick-jokes och leenden. Jag kände hela tiden hur kroppen skrek nej. Den ville inte, den orkade inte. Vid ett tillfälle i början så stod jag precis så att jag hade en strålkastare rakt i ögonen och det spelade ingen roll hur jag flyttade mig för den lyste ändå rakt in i ögonen. Tårarna sprutade och huvudet kändes som om att det skulle sprängas, men vem har tid att må dåligt när man är på konsert? Inte jag iaf, ignorera kroppens varningssignaler och fortsätt att tänja på dina gränser, gör det. Jättebra idé. Det var så varmt i rummet, alla svettades men jag frös. Hade både min och sannas tjocktröja på mig. Alex började spela på remembering sunday och teraphy och här någonstans får jag kvällens första minneslucka. Jag vet att jag letade mig närmare väggen för att kunna hasa ner på golvet men efter det är det svart. Jag minns ingenting ifrån låtarna eller vad jag gjorde. Tror att jag kanske tuppade av i några sekunder när jag satt mig ner. Eller så var kroppen bara för trött, jag vet inte. Fick de här två låtarna till att återhämta mig lite och efter det så fortsatte jag likadant som innan. Hoppa, skrika, sjunga, dansa. Det kändes som en väldigt bra idé just då trots det som hände inne vid väggen några minuter tidigare.
Konserten slutade utan fler incidenter och jag kände mig ganska pigg igen, jag var definitivt high on life när jag lämnade konserten. Inte hade jag väl dagen innan kunnat ana att jag snart skulle få uppleva den bästa kvällen i mitt liv.
Sen är allting svart igen, jag minns att vi tog en affisch ifrån ett elskåp på vägen hem. Men efter det har jag ingen aning om vad som hände. Jag minns ingenting fram tills jag vaknade i hotellsängen dagen efter. Hur tog vi oss tillbaka? Hur kom jag in på hotellet? Vilken tid var vi tillbaka på hotellet? Hur tog jag mig till sängen? Jag vet fortfarande inte. Sanna har berättat lite om hur vi tog oss tillbaka och så men jag minns fortfarande inte. Det är läskigt att inte minnas. Vad som helst hade ju kunnat hända.
Så barn, när ni läser detta. Gör inte som jag. Om ni mår dåligt så stanna hemma och vila. Det gick bra för mig den gången men helt ärligt så hade ju vad som helst kunnat hända. En vilsen tjej i stora Stockholm liksom. Lyssna på er kropp (fast om ni riskerar att missa den bästa kvällen i ert liv så kan man kanske göra ett undantag. Så länge som ni inte är ensamma och är försiktiga så är det värt att må skitdåligt lite längre bara för att få uppleva det). För helt ärligt, den resan har inte varit annat än positiv. Jag hittade tillbaka till den jag vill vara, fått massor av vänner, hittat grymma band och har haft super kul. Men bäst av allt, jag har kommit närmre min syster. För det är tack vare denna resan som vi idag är så nära varandra som vi är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar