Det året som jag började i sjuan fick jag en bror, ingen biologisk men en broder från en annan moder. Folk blandade ihop oss och trodde alltid att vi var tvillingar. Vi var så lika varandra, både på utseendet och så hade vi samma humor, skrattade alltid åt samma saker. Vi hade så jävla kul, jag menar, vem har inte velat ha en tvilling? Han var liksom den där killkompisen som alla tjejer drömmer om, som man kan ha riktigt kul med utan att det blir jobbigt.
Idag när vi möter varandra så hälsar vi inte ens på varandra. Hur kan två personer som var så lika varandra helt plötsligt förändras till totala främlingar för varandra? Det suger. Jag saknar min bror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar