"the human skin can be hard to live in, that's why most of us tear it open,"

Sedan jag började umgås och prata med folk som är som mig, som gillar samma musik som mig så har jag insett hur tragiskt många ungdomar det är som använder sig av någon sorts självskadande för att kunna känna sig fria för en liten stund.

Utan att nämna några namn nu eller hänga ut någon så har jag på senare tiden pratat med några människor som gillar samma sak som jag. De använder sig, liksom jag, musiken till att fly från verkligheten. De använder sig av musiken för att försöka att hålla sig från att inte skada sig själva. Jag vet några som varje dag kommer ett steg närmare att "bli frisk", de slutade skada sig för 1 dag sen, 1 vecka sen, 1 månad sen, 1 år sen. Det spelar ingen roll hur lång eller kort tid det har gått. Varje dag som de inte skadar sig på är en bra dag.
Sen har jag även lärt känna några helt fantastiska personer som tyvärr inte riktigt än har kommit så långt att de klarar sig en dag utan att på något sett skada sig. Ångesten äter upp dem inifrån och deras liv känns som svarta hål där den enda glädjen de kan hitta är ifrån musiken. Banden förstår dem. Bandmedlemmarna lyssnar, de vet vad de går igenom. De förstår. Till skillnad ifrån vänner och familj som dömer. Säger att det inte kan vara så svårt att bara lägga ner rakbladet och sluta. Det går inte. Varje dag är en kamp. Varje sekund.

Man kan inte bli frisk. Man kommer alltid att leva med att ångesten finns inuti en och gnager på en och bara väntar på att den ska få ett bra tillfälle att kunna ta över igen. Man är inte svag ifall man har gått en tid utan att skada sig och sen får ett återfall. Man klarar som vanlig människa inte av att ständigt gå runt och känna sig deprimerad. Visst, får man ett återfall så är man återigen tillbaka på ruta ett. Men man klarade det en gång. Därför kan  man klara det igen.
Låt inte ångesten vinna, du är stark. Du kan klara det. Så många personer älskar dig. Du är viktig.